Ångesten har satt sina klor i mig och vill inte lämna mig i fred. Jag är vanligtvis inte en person som har några större problem med sådana här känslor men just nu verkar det inte spela någon som helst roll. Jag har ångest över jobbet, mitt jobb, min chef som är hemskare än hemskast. Jag har ångest över mina kunder och över om jag kommer att få ett nytt jobb snart eller inte. Jag har ångest över att jag inte har någon ork att ta itu med saker och ting, inte orkar socialisera med mina vänner. Jag har ångest över att killen jag träffat tycks ha ändrat tonläge i vår konversation, men är inte säker på om det är jag eller om han faktiskt gjort det. Ja just nu har jag ångest över det mesta verkar det som och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Eller jo det vet jag ju egentligen, jag vet ju att bara jag fixar nytt jobb så är det mesta av det dåliga borta, men det är lättare sagt än gjort när man bara mår dåligt hela tiden. Suck!

Idag pratade jag med en killkompis, en killkompis som tidigare varit lite mer än bara kompis. Missförstå mig rätt, vi har aldirg varit mer än vänner men vänner med fördelar.

Vi pratar dejting i alla fall och jag berättar om dejten som kommer från samma ort som hans mamma bor i. Eftersom de är i samma åldersspann vill han gärna veta vem han är, om det kan vara så att han faktiskt vet vem han är. Han vill veta om han har spelat fotboll mot honom i sin ungdom och det viss konkurens kan man ju förstå. Det absolut roligaste är ju att han fakiskt vill veta om denna nya överträffar honom i sängen. Han är mycket medveten om hans prestationer med mig och att de är mer än väl uppskattade. Men seriös?! Frågar man verkligen en sådan fråga? Snacka om att söka bekräftelse!

Jag vet iofs att han vill mig väl och önskar mig alltväl i livet, men fan alltså! Hur kan han fråga om något sådan även om han är smått svartis och vill ha bekräftelse?

Damn it J, leave me alone!