I morse när jag skulle köpa frukost på cafét vid mitt jobb så insåg jag att jag lämnat mitt visa-kort och körkort hemma idag. Igår när jag var och handlade tog jag bara ut dem ur plånboken och lade direkt i jackfickan. Det var fuljackan så den hade jag ju naturligtvis inte på jobbet idag! Såå irriterande!!! Det löste sig dock eftersom jag hade kreditkortet med mig... så frukost och lunch på kredit idag alltså.

På vägen hem bestämde jag mig dock för att gå förbi Systembolaget och köpa en flaska vin. Jo, jag vet att det är måndag, men jag ville ha ett glas vin och hade inget hemma så... När jag står i kön för att göra min beställning så inser jag ju att jag inte har mitt körkort med mig! Jisses så nervös jag blev. Det skulle ju vara såå himla typiskt om de bad om att se leg just idag när jag inte hade med mig det.

Det här var nog första gången någonsin som jag var på systemet och inte hade leg med mig och då ska tilläggas att jag har fått handla lagligt på Systemet i över 13 år. Det händer fortfarande titt som tätt att jag får visa leg och det är ju i vanliga fall mycket trevligt såklart. Men att vara 33 år och nervös för att man inte har med sig leg när man ska på Systemet är ju helt sjukt egentligen. De frågade inte som tur var!

Jag blir så trött, arg och irriterad! Att bli väckt varje morgon klockan sju av grannarnas ettåriga dotter ÄR inte roligt. Hon kan vara hur söt hon vill, men nu börjar jag bli riktigt irriterad.

Jag har pratat med föräldrarna och bett dem hålla ungen lugn på helgmornar, senast igår faktiskt. I morse vaknade jag sju igen av att ungen sprang precis ovanför min säng fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är lyhört här, men kan man inte sysselsätta barn med stillasittande lekar så tidigt på morgonen när det är helg?

Igår fick jag som svar att jag tar bort vagnen på morgonen och lägger fram en filt, men klossarna och de andra hårda leksakerna (som hon för övrigt slänger i golvet) tar jag inte bort för då har hon inget att leka med. WTF?! De får väl gå ut och leka med ungen om de inte klarar av att sysselsätta henne på annat sätt? För det är väl ändå inte rimligt att jag ska bli väckt VARJE morgon klockan sju?

TRÖTT ARG OCH IRRITERAD!

Jag såg precis dokumentären "Vacker, vackrare, vackrast" som den brittiska journalisten Kate Spicer gjort. Det är ju skrämmande rakt av. Hon är från början av åsikten att plastikoperationer är av ondo. Att vi kvinnor inte ska behöva lägga oss under kniven  för att på så vis se unga ut och därmed vara accepterade. Det stred emot hennes feministiska och politiska principer.

Hon genomförde en hel del behandlingar med botox osv för att ta reda på hur det var, är det verkligen värt det? Hon beskrev det som en journalistisk nyfikenhet och att det var den enda anledningen till att hon gjorde dokumentären. Det som skrämde mig mest är hennes förändring och då menar jag inte de uppenbara förändringarna i hennes utseende. Det var skrämmande att se hur hennes inställning till alla skönhetsingrepp förändrades ju mer hon gjorde. I slutet var hon redo att gå under kniven, vilket hon från början var helt emot.

Det skrämmande i det är att jag är precis som Kate emot sådana ingrepp för egen del. Jag skulle möjligtvis kunna tänka mig att fixa synen med laser om jag skulle behöva det någon gång och bleka tänderna. Jag skulle även kunna tänka mig att ta bort oönskad hårväxt med laser, men där går gränsen. Det som skrämmer mig är att se hur Kate's inställning förändrades. Skulle även jag kunna påverkas så om jag hamnade i en sådan situation? Jag bryr mig ju trots allt om mitt utseende, jag sminkar mig som alla andra, går till frissan och anstränger mig för att se bra ut.

När Kate genomförde vissa botox-injektioner var hon dock hos Madonnas superläkare. Just där och då blev jag rädd, riktigt rädd! Hade en läkare kommit in till mig och sett ut så här skulle jag nog skrika och springa därifrån. Så börjar du fundera på plastikoperatoner och liknande är ett hett tips att kolla denna film för du kommer med all säkerhet att ändra dig! (Tyvärr gick det inte och bädda in filmen så du får ta dig till den via länken) http://www.youtube.com/watch?v=gveXb1nTdBo 

Jag har skrivit, jag har kommenterat andra och ändå har jag enbart fått en enda kommentar på denna sida? Okej att alla inte älskar mina texter men wtf?! På min gamla blogg hade jag när jag var som mest aktiv över 1000 besökare per dag... sååå dåligt kan jag väl ändå inte skriva då?

När jag är nere och ledsen, när allt känns tungt och jobbigt drar jag mig undan världen. Från att vara på G jämt till att inte ens vilja prata i telefon, msn eller ens smsa, ja det är just då jag egentligen behöver dig som mest.

När jag drar mig undan världen och inte har lust är då jag märker vilka som verkligen finns där av alla mikna vänner. INGEN! Nej för precis så är det. Jag inser att det inte är så lätt att veta hur de ska bemöta mig när jag drar mig undan, men att i princip inte göra det alls? När ingen hör av sig för att fråga hur jag mår, när ingen vill veta egentligen...

Jag har trevande berättat för flera om min nuvarande situation... då börjar blickarna flacka och de har ingen aning om hur de ska bemöta mig. Det är klart att det är mycket roligare att prata med mig när jag är lika glad och bekymmerslös som vanligt. Det är klart att det är mycket bekvämare att ha mig som vän när de behöver prata av sig men att välja att inte höra av sig alls när de vet att jag mår dåligt? De borde ju själva fatta att det är just det jag behöver när jag mår skit. Jag behöver att du kommer hem till mig trots att jag säger att jag inte har lust. Jag behöver att någon drar upp mig ur soffan och ser till att jag kommer utanför dörren. Jag behöver någon som bryr sig över huvud taget...

vad gör man då? När man alltid är den starka, bekymmersfria. När man alltid är den som finns till för alla andra men inte belastar dem med sina djupaste känslor och problem. Vad händer när man väl är där nere och verkligen behöver dem? Vad händer när JAG behöver mina vänners stöd?

Jo jag har vänner och jag har berättat hur jag mår. Några säger att jag finns här, det är bara att ringa om du vill. Men jag kommer aldrig att ringa och de vet det. Jag behöver ju någon som bara sliter tag i mig, kommer hit och verkligen frågar ut mig. Jag behöver någon som visar att det är okej för mig att vara den svaga! Jag behöver någon som drar i mig med ut på roligheter.

Andra vänner jag trevande berättar för får flyktiga blickar, de vet inte alls hur de ska bemöta mig när jag inte är den starka och klämkäcka personen som de känner sedan tidigare.

Men VEM faaan finns här för mig? Jag finns ju alltid där för dem! Jag vet att jag är skitdålig på att berätta, visa mig och lämna ut mig själv, men när jag väl trevande gör det, vad fan får jag för det? Ingenting! Absolut ingenting!

Det här gör ju att det minsta jag känner för är att socialisera över huvud taget. Hur ska jag orka umgås med människor som inte orkar eller vill veta hur jag mår. Okej om det vore människor som inte stod mig så nära, men när det är ens närmaste vänner? De har fullt upp med sina liv och har ingen som helst ork eller lust att engagera sig mer än att säga "jag finns per telefon om du behöver mig". I själva verket så finns de ändå bara där när de själva vill, orkar och har tid!

Ledsen och ensam, vad gör man?