I helgen ska jag till Gotland och Visby för att hälsa på lite vänner. Det ska verkligen bli jätteroligt och trevligt. De har fått två små bebisar som jag ska få träffa, en pojke och en flicka och på fredag ska de ha en Välkommen-till-världen-fest för dem.

Jag har ju funderat lite på vad jag ska köpa för fin present till dessa två små bebisar. Jag har ju inte riktigt koll på sådana små barn, eller barn över huvud taget så det är inte det lättaste att komma på. Dessutom är föräldrarna väldigt stil- och modemedvetna så ska jag ge något måste det vara bra. De skulle ju naturligtvis bli glada oavsett, men jag sätter ju själv ribban högt när jag vet hur petiga de är.

En kollega föreslog att jag skulle köpa två viner som behöver lagras i typ 18 år, men det känns lite väl makabert att ge nyfödda vin. Jag vet inte, men alkohol är inte riktigt vad jag vill köpa till två små oförstörda bebisar. Är inte det helt sjukt att ens tänka tanken? Det lustiga är att det var en "proper" tjej som föreslog det och ännu värre var att ännu en "proper" tjej tyckte att det var en alldeles fantastisk idé. Jisses, vad jobbar jag med för människor egentligen? Nej något vin får de inte av mig de närmaste 20 åren.

Jag funderade sen fram och tillbaka på vad jag skulle köpa, de är ju dessutom två. Till slut kom jag på det, jag köpte en digital fotoram. Det var väl ändå en bra present? Då kan de ju alltid ha uppdaterade familjefoton. Dessutom kan de uppdatera den med vänner, familjemedlemar och annat löst folk. Till råga på allt så kan man spela upp filmer och musik i fotoramen, så när de blir lite större kan de få rörliga bilder och musik.

Jag känner mig riktigt nöjd med presenten faktiskt och det känns som om de kan ha nöje av den länge. Dessutom vet jag ju att föräldrarna älskar teknik så de kommer att bli jätteglada.

Sen är det ju så att även jag är svag för teknik ska jag erkänna. Jag har dock aldrig funderat på att köpa en digital fotoram tidigare. Efter att jag haft den hemma i ungefär en timma så övervägde jag dock helt seriöst på att behålla den för mig själv och köpa en ny till dem. Frågan är ju bara vad jag ska ha en digital fotoram till? Meeen den är ju så fin och det är ju sååå kul med elektronik!

Jag tror jag har besinnat mig för stunden... om jag ska vara realistisk så behöver jag ju faktiskt inte en sådan... Well, well time will tell.

När våren kommer, kommer den med ljust, värme och energi. Ljuset lockar fram oss inåtvända nordbor så att gator, torg och gräsplättar fylls av glada, öppna för att inte tala om snygga människor. Våren, värmen och ljustet ger oss en energi som varit undanstoppad under hela den mörka vintern. Underbart!

Även jag blir fylld av energi, jag påverkas något oerhört av vädret, ljuset och värmen. Jag behöver verkligen ljuset för att min sinnesstäming skall stå på topp. Tyvärr finns det några några små, små men ack så elaka nackdelar som kommer fram så här på våren. Jag är helt säker på att de finns till för att se till att jag inte blir alltför hög på livet. Det vore väl ändå illa om jag skulle vara helt på topp någon gång? De små djävulsynglen är så små att de inte ens går att se. De smyger sig in i min näsa, mina luftrör och lägger sig när de är som flest som ett fint, fint osynligt puder i ansiktet. Djävulsynglen sätter efter ett tag igång och sticker mig, de får mig att nysa och ser till att jag mår allmänt dåligt, allt för att jag inte ska kunna njuta fullt ut av våren, värmen, solen och ljuset.

Tack och lov finns ju de små, vita änglarna som hjälper en att motstå djävulsynglen. Dessa små vita änglar är dock inte helt och fullt goda, de vill gärna också vara med och påverka mig och ta ned mig på jorden. Detta innebär att jag först försöker stå ut så länge jag bara kan utan änglarna. Jag biter mig fast vid livet utan vita änglar så länge jag bara kan, men idag kom då dagen då jag inte längre kunde stå ut.

I dag blev jag tvungen att erkänna mig fullkomligt besegrad i kampen mellan djävulsynglen och änglarna. De sliter i mig fram och tillbaka och vill ha mig helt i sin makt. I förmiddags tog jag då till slut två små änglar och redan inom ett par timmar var djävulsynglen motade och jag var på topp igen. Pigg, glad och på superhumör var bara förnamnet... i två hela timmar. Änglarnas slog till när jag minst anade det, när jag som minst kunde tackla dem.

Mitt under en intervju kom baksidan som ett slag i ansiktet. Killen jag intervjuade tycktes aldrig vilja sluta prata, han tog gott om tid på sig, tänkte efter och tyckte aldrig komma till punkt. Jag trodde på allvar att jag skulle somna efter ett tag och jag kom på mig själv att jag glömde bort att lyssna på vad han sa om och om ingen.

Nu är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta för mig, jag kan knappt hålla ögonen öppna och inser ännu en gång, det är bara att ännu en gång känna sig besegrad! Vad ska en kvinna behöva göra för att få vara på topp?

Damn it!

Något jag har funderat på den senaste tiden är min jakt på kärlek. När jag är nere, hängig och deppig så längar jag något så oerhört mycket efter närhet och kärlek. Jag längtar efter tvåsamheten och den totala samhörigheten helt tokigt mycket.

Nu är jag på väg uppåt och har kommit ganska långt på vägen och ännu en gång finner jag mig inte söka eller längta längre. Eller det är i och för sig en sanning med modifikation, det är klart att jag gärna skulle vilja träffa någon att dela mitt liv med, men det är inte längre lika viktigt. När jag är på topp har jag sällan ens tid att tänka i banor av att träffa någon, händer det så händer det.

Nu jobbar jag på att komma tillbaka och komma tillbaka fullt ut. Jag har kommit igång att ta hand om mig själv igen, både fysiskt och psykiskt. Det är så skönt! Jag ska byta jobb, har börjat träna och äta riktigt ingen, jag har lite att ta igen. Tack och lov så vet jag ju att när jag väl bestämt mig för något så ser jag till att det händer. I detta fall är envishet en gåva som gör att jag i princip alltid lyckas när jag företar mig något.

Ett och ett halvt år efter att jag börjat på mitt jobb är det dags att ta mig upp och bort från skiten. Nu är jag helt redo och jag har något jag brinner för. När jag brinner så finns energin och jag får oanade krafter över till allt möjligt annat, man hinner ju med så väldigt mycket när engagemanget finns på plats.

Jag ser nu fram emot att träna igen, att röra mig, umgås med vänner och framför allt, se till att få mitt företag på fötter. Jag ser fram emot att vända psykot ryggen och gå min egen väg.

Allt här i livet tycks gå i ett, om inte en sak fungerar påverkas allt annat. Om en sak finns som ger en energi sprider det sig till allt annat.

Jag har ont i nacken, ryggen och ena axeln nu så det är hög tid att boka tid hos en massör. Så är det när man inte har en stark man som kan massera en. Å andra sidan är min erfarenhet av män och deras massage sådär. Stora ord om massage och sen när de väl har chansen så uteblir den helt, eller i alla falla massagen på rygg, axlar och nacke.

Vad är det med män och massage? Alla tycks ha massageolja hemma minsann men jag undrar vad de har den till för inte tycks de använda den, inte på mig i alla fall. Är jag inte massagevänlig eller? Det har hänt mig ett antal gånger... Fan, what to do? Nej jag får helt enkelt betala för kalaset för som det ser ut just nu finns det inte en enda potentiell gratismassage i närheten, inte av någon jag skulle kunna tänka mig klä av mig för i alla fall.

Ibland är det faktiskt tillåtet att stjäla. MIn underbara chef som jämt och ständigt härjar om att alla gamla kunder bara förfaller. Då talar vi om företag som varit kunder för ibland tio år sedan. Dessa kan ju knappast kallas för kunder och det finns ju inte en enda av cheferna kvar efter så lång tid.

Idag talade jag dock med en av våra, eller egentligen min chefs kunder. De hade ringt in tidigare och ville kolla upp en utbildning som dock inte blev av just nu. Istälelt verkar det som om de kan tänkas behöva hjälp med rekrytering framöver, vilket min chef naturligtvis hade missat helt. De ska inte bara rekrytera EN säljare utan kan tänkas behöva hjälp med ett antal säljare under hela året. Fatta vilken stor affär det kan bli och den blir i sånt fall min, min, MIN!

När jag berättade detta för min chef märktes det att han skämdes väldigt. Han vrålar på oss om andras gamla och kalla kunder, men han kan inte ens hålla reda på sina egna varma kunder. Han började ursäkta sig med att han hade tänkt att ringa dem, att han inte fått tag på dem och så vidare. Tänkt? borde jag ha vrålat i stil med hans utbrott. Tänkt räcker inte, har du inte fått tag på dem är det väl bara att ta bilen och svänga förbi. Sätt dig i lobbyn tills dess att de har tid för dig! är vad min chef brukar slänga ur sig när han är på det humöret.

Att jag dessutom drar in multirekrytering hos hans kunder är ju bra pinsamt för honom. Det är i och för sig väldigt skönt för det innebär att han kommer att hålla sig lugn en tid framöver nu.

Förra veckan när han fick ett utbrott fick jag nog. Jag orkade faktiskt inte sitta och lyssna på hans fjantiga och obefogade utbrott. Han avslutade förrförra veckan med att vråla och började förra veckan med att vråla. Vad vrålade han om då? Jo, att jag hade mejlat honom om en faktura han inte hade betalt. Leverantören ringde och jag tog ett meddelande och det borde jag ju ha förstått att jag inte skulle ha gjort, eller?

Ja i vilket fall som helst så i måndags när han vrålade som värst om detta och att jag borde ringa kunder sa jag att det var en härlig start på dagen och veckan, att han var så peppande. Peppande? Skriver han. Peppande, du är väl inget litet barn heller som måste peppas? Du ska väl kunna peppa dig själv? Jo visst säger jag, men att bli nerslagen på detta vis gör att jag inte kan det. Dessutom var jag kaxig nog och frågade honom om det var på det här sättet han lär sina kunder i sina utbildningar att de ska coacha, leda och entuasmera sina anställda. Haha då blev han tyst och mumlade lite, gick därifrån och sa att jag borde visa lite lojalitet istället för att bara tycka att han är en stor skit.

Är han sann eller? Jo men idag var det skönt att stjäla hans kund!

Jag blir så irriterad! I dag har jag haft en duktig dag. Jag har lagat mat, bakat, handlat, varit på Ikea, jobbat med affärsplanen och pantat pet-flaskor. Det där med att panta tomglas är något jag gärna skjuter på hur länge som helst, jag har säkert inte gjort det på ett år och följdaktligen fick jag hela 70 kronor eller något sådant i pant. Det var mycket trevligt såklart!

Senare ikväll skulle jag då fortsätta att vara lika duktig och gå ut med tomglasen till återvinningsstationen. Även detta är något jag gärna skjuter på trots att den ligger runt hörnet bara. NU hade jag dock bestämt mig att tjuren vid hornen så att jag blev av med kassarna. Jag hade tre hela papperskassar med gamla flaskor som stått och dammat igen. Jag fick därmed ta två vid första omgången för att gå ytterligare en gång därefter.

När jag kommer dit är det överfullt rakt av och det får inte plats en enda flaska ofärgat glas. Några har ställt sina kassar nedanför vilket även jag gör, men inte innan jag sett mig omkring ordentligt. Det är ju trots allt olagligt att göra så och jag har minsann sett på TV att det finns sopspanare som letar efter förbrytare. Så ännu en gång har jag lyckats begå brott med glas inblandat idag. Jisses, vart är jag på väg? Det mest irriterande är ju att det är överfullt och jag har inte mage att gå dit med min sista kasse, så nu har jag fortfarande massor av tomglas här hemma! TYPISKT, varför skall allt hända mig?

Jag var alltså på Ikea idag och lyckades göra av med lite pengar. Jag förklarade för mamma att jag känner mitt samhälleliga ansvar och väljer att spendera mina pengar som blir över pga sänkta räntor osv. Jag ska, om jag så ska göra det ensam, se till att vi kommer ur den här ekonomiska krisen. Jag spenderar!

I alla fall så skulle jag komplittera några glas jag köpt på Ikea. Dessa glas är fina men väldigt tunna, vilket innebär att de väldigt lätt går sönder. Jag skulle bara ha två stycken men tog en sådan glaslåda som Ikea har för att vara säker på att de skulle hålla hela vägen hem. Jag hade ställt lådan i den gula säcken som i sin tur hängde på en gul-Ikea-säck-vagn. När jag nästan var vid kassorna så hände det, ett av glasen rasade ur och gick i tusen bitar.

FAN, tänker jag och ser mig omkring. Runt omkring var det ganska tomt men självklart var det ett medelålders par som såg och gubben kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera det hela. Jag ser mig omkring efter någon som arbetar där, jag tänker att det är bäst att säga till eftersom det nu låg stora glasbitar mitt på golvet. Alldeles nyss hade ju stället kryllat av personal, men inte nu inte. Vad gör jag då? Jo, jag smiter iväg och skyndar mig att betala och försvinna ur Ikeas åsyn.

Jag får ju lite dåligt samvete nu, jag smet undan att betala det hela och dessutom så låg det glas kvar när jag gick. Visserligen tog jag bort det värsta och lade åt sidan men ändå... Skäms lite gör jag allt. Men om ni ser på nyheterna att någon har fått glas i foten på Ikea Kungens Kurva idag kan ni väl varna mig så att jag kan ta bort detta inlägg?

trots att det är söndag och jag hade kunnat sova tills jag vaknade. Problemet är ju att om jag gör det så har ju halva dagen gått innan jag kommit igång och idag måste jag ju till Ikea igen. Det är så typiskt att jag blev tvungen att ta mig till Ikea idag igen, jag var ju där för två veckor sedan. Jag glömde ju att köpa barnsäkerhetsspärrar eller vad det nu heter. Mina vänner jag ska till nästa helg har ju beställt sådana så det är bara att ta sig i kragen och åka dit igen. Uschj och fy!

Därefter måste jag hinna laga mat också. Jo jag vet, det låter ju som om det inte är en så big deal men för mig är det det. Jag ska se till att laga mat så att jag inte behöver köpa lunch ute hela veckan, duktiga jag va?

Jag ska dessutom hinna jobba lite till med min affärsplan, det tar tid och det är mycket man måste ta hänsyn till. Tack och lov för Internet, vad gjorde man förr i tiden egentligen?

Jag vet, ett totalt ointressant inlägg för er att läsa, men men...

NU ska jag hoppa in i duschen och göra mig i ordning för en resa till Lovely Ikea!