vad gör man då? När man alltid är den starka, bekymmersfria. När man alltid är den som finns till för alla andra men inte belastar dem med sina djupaste känslor och problem. Vad händer när man väl är där nere och verkligen behöver dem? Vad händer när JAG behöver mina vänners stöd?

Jo jag har vänner och jag har berättat hur jag mår. Några säger att jag finns här, det är bara att ringa om du vill. Men jag kommer aldrig att ringa och de vet det. Jag behöver ju någon som bara sliter tag i mig, kommer hit och verkligen frågar ut mig. Jag behöver någon som visar att det är okej för mig att vara den svaga! Jag behöver någon som drar i mig med ut på roligheter.

Andra vänner jag trevande berättar för får flyktiga blickar, de vet inte alls hur de ska bemöta mig när jag inte är den starka och klämkäcka personen som de känner sedan tidigare.

Men VEM faaan finns här för mig? Jag finns ju alltid där för dem! Jag vet att jag är skitdålig på att berätta, visa mig och lämna ut mig själv, men när jag väl trevande gör det, vad fan får jag för det? Ingenting! Absolut ingenting!

Det här gör ju att det minsta jag känner för är att socialisera över huvud taget. Hur ska jag orka umgås med människor som inte orkar eller vill veta hur jag mår. Okej om det vore människor som inte stod mig så nära, men när det är ens närmaste vänner? De har fullt upp med sina liv och har ingen som helst ork eller lust att engagera sig mer än att säga "jag finns per telefon om du behöver mig". I själva verket så finns de ändå bara där när de själva vill, orkar och har tid!

Ledsen och ensam, vad gör man?