Jag såg precis dokumentären "Vacker, vackrare, vackrast" som den brittiska journalisten Kate Spicer gjort. Det är ju skrämmande rakt av. Hon är från början av åsikten att plastikoperationer är av ondo. Att vi kvinnor inte ska behöva lägga oss under kniven  för att på så vis se unga ut och därmed vara accepterade. Det stred emot hennes feministiska och politiska principer.

Hon genomförde en hel del behandlingar med botox osv för att ta reda på hur det var, är det verkligen värt det? Hon beskrev det som en journalistisk nyfikenhet och att det var den enda anledningen till att hon gjorde dokumentären. Det som skrämde mig mest är hennes förändring och då menar jag inte de uppenbara förändringarna i hennes utseende. Det var skrämmande att se hur hennes inställning till alla skönhetsingrepp förändrades ju mer hon gjorde. I slutet var hon redo att gå under kniven, vilket hon från början var helt emot.

Det skrämmande i det är att jag är precis som Kate emot sådana ingrepp för egen del. Jag skulle möjligtvis kunna tänka mig att fixa synen med laser om jag skulle behöva det någon gång och bleka tänderna. Jag skulle även kunna tänka mig att ta bort oönskad hårväxt med laser, men där går gränsen. Det som skrämmer mig är att se hur Kate's inställning förändrades. Skulle även jag kunna påverkas så om jag hamnade i en sådan situation? Jag bryr mig ju trots allt om mitt utseende, jag sminkar mig som alla andra, går till frissan och anstränger mig för att se bra ut.

När Kate genomförde vissa botox-injektioner var hon dock hos Madonnas superläkare. Just där och då blev jag rädd, riktigt rädd! Hade en läkare kommit in till mig och sett ut så här skulle jag nog skrika och springa därifrån. Så börjar du fundera på plastikoperatoner och liknande är ett hett tips att kolla denna film för du kommer med all säkerhet att ändra dig! (Tyvärr gick det inte och bädda in filmen så du får ta dig till den via länken) http://www.youtube.com/watch?v=gveXb1nTdBo 

Jag har skrivit, jag har kommenterat andra och ändå har jag enbart fått en enda kommentar på denna sida? Okej att alla inte älskar mina texter men wtf?! På min gamla blogg hade jag när jag var som mest aktiv över 1000 besökare per dag... sååå dåligt kan jag väl ändå inte skriva då?

När jag är nere och ledsen, när allt känns tungt och jobbigt drar jag mig undan världen. Från att vara på G jämt till att inte ens vilja prata i telefon, msn eller ens smsa, ja det är just då jag egentligen behöver dig som mest.

När jag drar mig undan världen och inte har lust är då jag märker vilka som verkligen finns där av alla mikna vänner. INGEN! Nej för precis så är det. Jag inser att det inte är så lätt att veta hur de ska bemöta mig när jag drar mig undan, men att i princip inte göra det alls? När ingen hör av sig för att fråga hur jag mår, när ingen vill veta egentligen...

Jag har trevande berättat för flera om min nuvarande situation... då börjar blickarna flacka och de har ingen aning om hur de ska bemöta mig. Det är klart att det är mycket roligare att prata med mig när jag är lika glad och bekymmerslös som vanligt. Det är klart att det är mycket bekvämare att ha mig som vän när de behöver prata av sig men att välja att inte höra av sig alls när de vet att jag mår dåligt? De borde ju själva fatta att det är just det jag behöver när jag mår skit. Jag behöver att du kommer hem till mig trots att jag säger att jag inte har lust. Jag behöver att någon drar upp mig ur soffan och ser till att jag kommer utanför dörren. Jag behöver någon som bryr sig över huvud taget...