Jag sitter på tåget, det tar mig framåt i en otrolig fart och det märks inte ens. Jag sitter och arbetar, är på väg till Göteborg för jobb igen. Jag har datorn framför mig och det är tur att man kan göra lite nytta medan man reser.

Efter en stund kommer en kvinna fram till mig och mitt bås. Hon är bekant på något vis, men jag kan inte placera henne, jag kan inte ens stoppa in henne i facket jobb eller privat. Hon är söt, sådär lite alldagligt söt, hennes utstrålning gör henne till den hon är. Jag satt och tänkte på det här med rekrytering, säger hon. Jag känner en som håller på att rekrytera säljare och de har inte fått en enda kandidat från rekryteringsföretaget och så ser jag dig. Hon pratar på ett tag och jag berättar att jag är på väg till Göteborg för att genomföra lite intevjuer och slutföra en rekrytering jag har där. Hon pratar på ett tag till och sen så säger hon att vi har ju träffats tidigare. Jag var ju hos henne på ett möte för ett bra tag sedan. Ja, ja säger jag och försöker minnas. Jag låtsas som om jag minns och vet precis när, var och hur vi träffades.

Tåget stannar och det ropas ut i högtalarna att det är rast, solen skiner ute och alla strömmar ut ur tåget för att gå på toa, fika eller bara lapa sol. Kvinnan försvinner bort någonstans. Jag ställer mig strategiskt i solen och lapar för fullt en liten stund innan jag går in igen. När jag kommer in hittar jag inte min plats, mina grejer och min dator. Jag känner inte riktigt igen mig längre, stället känns större på något vis. Jag går omkring och letar, söker efter min plats som bäst när jag stöter ihop med en kompis och hennes kille. Vi sätter oss ned vid deras bord och fikar en stund men jag känner mig dock lite splittrad, stressad över att jag inte hittar mina saker så jag reser mig och letar vidare.

När jag gått omkring en stund hittar jag min plats, men något helt otroligt har hänt. Jag hittar min plats och ser mina saker men de är halvt begravda av stora snödrivor. Det är grådaskiga snödrivor som har spritt sig runt omkring, den grådaskiga snön finns helt plötsligt överallt.

Jag blir förbannad såklart, mina saker är inte de billigaste och jag går vidare ut i korridoren och tar mig fram till receptionen. Jag stegar fram med bestämda steg till mannen som står vid sidan av disken och börjar ifrågasätta vad fasen det är som har hänt och tänk på mina saker. Han svarar inte utan flyr undan mig redan innan jag hunnit börja skälla på riktigt. När jag ser upp ser jag att det är fullt med folk i lobbyn, alla ser så oroliga och konstiga ut. Vad är det som har hänt egentligen?

Den unga tjejen som arbetar i receptionen står i en telefonautomat i lobbyn och talar. Helt plötsligt börjar hon återge samtalet från Handelsbanken. Hon berättar vad de kommer att betala för, vad som är försäkrat och inte. När hon inser att hennes personliga tillhörigheter inte är försäkrade börjar hon skrika och gråta hysteriskt. Hon blir helt ifrån sig och vet inte vart hon ska ta vägen. Samtidigt har jag börjat inse att det finns folk där som saknar anhöriga och vänner. De verkar ha försvunnit i massorna av snö och jag blir rakt av förbannad på den dumma bruden som bara kan tänka på hennes saker.

Jag går min väg och går tillbaka till min plats, börjar gå igenom mina saker för att se vad som kalrat sig och inte. Det mesta funkar även om de är lite kantstötta. Min första tanke är om jag kan säga till mitt försäkringsbolag att jag blivit av med allt och få helt nya saker, smart tänker jag. Jag får samtidigt lite dåligt samvete över att jag har alla mina saker i tryggt förvar när det faktiskt finns folk som förlorat livet.

Jag går tillbaka till receptionen och mina vänner dyker upp igen och berättar att de inte kan hitta sin son, att han är borta. De är dock i gott mod och tänker att han dyker upp när som helst. Jag som är en realistisk person känner mig manad att upplysa dem om att de kanske borde börja leta, det saknas en hel del människor redan, men det är säkert ingen fara med just deras son.

Vi går tillsammans från receptionen för att leta efter sonen. På vägen berättar dem att de varit på Stand up nyligen, Raw, jag kanske känner till showen, den går på TV. De var dock inte särskit imponerade, allt var så löjligt och dåligt, inte alls roligt. De börjar berätta om showen och plötsligt dyker Tore Skogman upp, han hade varit med på Raw när de var där.

Tore tar fram en stjärtlapp och sätter sig på, tar fart och åker som en tok genom snödrivorna. Mina vänner skakar på huvudet och tycker att han är fantastiskt tråkig. Jag kan å andra sidan inte sluta att skratta, han är ju sååå rolig, en gammal man som åker i snödrivorna. Så roligt, det är helt fantasktiskt, så pass att jag sätter mig ned i snön och börjar åka efter honom.

Vi åker runt och har så roligt i den gråblanskiga snön, tar oss in i en korridor som aldrig tycks vilja ta slut. Korridoren är fylld med snö och det blir mörkare och mörkare ju längre vi åker. Vi svischar fram ända tills farten tar helt slut och vi blir stillasittandes i totalt bäckmörker. Det skärmmer mig att vara där inne när det är så mörkt, kallt och stilla. Tore tar lugnande min hand och tar fart igen så är vi ute i ett strålande ljus igen.

Det finns människor överallt och alla promenerar i den sköna vintersolen. Vi ser oss förundrat omkring och jag tar mig fram till en passage av snödrivor. När jag vänder mig om ser jag en hel flock med ilskna vargar komma emot folkmassorna. Man kan riktigt se hur arga och hatiska de är, riktiga odjur. En av två monsteröst stora snöplogar tar försvarställning. Mannen i plogen vrålar att han ska minsann ta hand om odjuren. Han svänger den stora plogen och får med sig alla vargarna i ett enda svep, vargarna och alla människor. Det är bara jag och den andra plogmannen som står kvar. Hela den stora plogen sveps med som i en ravin i snömassorna och plogman två konstaterar att han är galen, att han kommer att offra livet med alla andra.

Vi rusar mot monsterplog nummer två, han sätter sig i och jag slänger mig på flaket för att i farten ta mig in i kupén. Precis då kommer plogarman nummer ett påhoppandes på vår plog. Det är som om han flög fram och han ser helt tokigi ut. Han ser fullkomligt galen ut och hans blick är helt vild. Han skrämmer mig och jag börjar backa, springa runt den stora monsturösa maskinen. Plogmannen håller i en stor röd brandsläckare när han börjar jaga mig. Han springer efter mig med den i högsta hugg och precis när jag tror att han ska tappa balansen och ramla av plogen snavar jag. Han hinner nästan ikapp mig när jag bestämmer mig för att hoppa. Hela plogen är omringad av stora massor, massor av brinnande och rinnande lava. Jag tror jag kan klara av det, om jag tar ett tillräckligt stort skutt kan jag klara mig till den lavafria ytan.

Jag hoppar och efter kommer plogmannen, jag hinner skrika att du dör hellre själv än att du ser att jag klarar mig va? Jaaaaaaaaa, skriker han och skrattar så där hemskt och elakt som bara Jack Nicholson kan göra. Precis när jag skall landa i det heta lavahavet börjar jag flaxa med armarna, jag flaxar så pass mycket att jag lyckas ta mig de extra metrarna fram till "strandkanten". Precis när jag slår ner med min fot i vågkanten av lavan ser jag att plogmannen landar mitt i havet och sjunker sakta ner. Han är helt stilla med sitt elaka grin på läpparna och tittar galet på mig. 

När jag tittar på klockan är den halv två på natten och med hjärtat i halsgropen sätter jag mig upp. Jag är fullkomligt utjagad, kallsvettig och hela min kropp skriker av skräck. Jag samlar mina tankar, går upp en stund och sätter på TV:n. Att somna om efter en sådan här dröm är inte lätt kan jag säga och just där och då hade jag mer än gärna haft en stor och trygg famn att krypa in i.

Den här natten bjöd sannerligen på en obeskrivlig resa.

 

Pezster

6 maj 2009 20:49

Hahaha... du bara måste donera din hjärna till vetenskapen! Måste finnas en del intressanta saker därinne :) Sjukt roligt. Bara att ge sig på att skriva ned en dröm är imponerande!

http://aku.blogg.se

 

Yoline

6 maj 2009 21:00

My god vilken händelserik natt.. Är du utvilad? Puss

http://www.therealyoline.blogspot.com

 

Mary

6 maj 2009 21:19

Pezster:

Hehe I'm a freak, but a damn good one, probobly the best freak in the world!

 

Mary

6 maj 2009 21:20

Yoline:

Haha jaa jag veeeet, det var en jobbig natt det, phew. Jag kan inte påstå att jag var den piggaste igår (dagen efter alltså)

PUSS

 

Aylala

6 maj 2009 21:51

http://www.dreammoods.com/

Please do it. And blog it. :-D

http://blogg.aftonbladet.se/16179

 

Mary

7 maj 2009 21:08

Hahaha hmm vågar jag det tro?

Idag har jag nog inte riktigt ork, men ja kanske jag borde tolka mitt sinnesjuka sinne och sen hänga ut det här ytterligare! :-P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

NU har jag registrerat mitt företag! Wiiiii!!! Det är dock inte helt säkert att jag startar det ändå, men eftersom jag vet att det kan ta en hel oändlighet innan man får sitt företag registrerat och innan företagsnamnet godkänns har jag fått rådet at...

  I fredags var jag ute och åt lunch med en kund till mig. Han har köpt tidigare och kommer förmodligen att köpa igen. Vi har fått en riktigt bra kontakt redan från första stund och han är en sådan som verkligen kan prata. Han pratar till och med mer...

Lena Endré är helt fantastiskt vacker och dessutom en av Sveriges bästa skådespelare. Jag bara älskar denna reklam och reklam är annars något jag inte alls brukar tycka om...   ...

  Plats: Systembolaget, kassa 3, Vasagatan, Stockholm Tid: Torsdag den 14 maj 2009, 18:09   Tänk er senariot... när jag kommer fram till kassan är det kanske sex personer före mig i kön. Det finns bara en kassa öppen och den som står näst i kön för a...

  att TV-kvällen är så lång. Först Uggly Betty klockan åtta, därefter Desperata... men den tittar jag mest på i brist på annat. Sen kommer Christine, visst är hon väl underbar? Sist men inte minst Brothers and sisters, en av de bästa serierna ever......