det kan ju ingen säga annat än, men jag kan helt sanningsenligt säga att det ÄR skönt att bebisarna tillhör någon annan. Jag kan ännu mer säga att det är skönt när det finns två bebisar i samma familj, de tar upp all tid och allas medvetande precis hela tiden. Hur söta de än må vara så måste jag erkänna att när de skriker om vart annat hela tiden så är det lite jobbigt. Att hela dagarna jämt och ständigt måste planeras efter de små krypen dessutom gör inte saken bättre. När man börjar bli som tröttast på dem så händer det dock, man får ett så där urgulligt leende så att man bara smälter. De är ju helt otroligt charmiga och fina. Fullkomliga!

Trots deras fullkomlighet så undrar jag om jag någonsin skulle orka, vilja eller om jag någonsin kommer att känna suget efter egna små bebisar. Jag vet inte, men det känns inte alls helt självklart. 33 år och inget bebissug alls ännu, nej det blir nog ingen bebis för mig, men vem vet, kanske jag träffar mannen som kan få mig på andra tankar någon gång. Tills dess är jag helt klart nöjd med att låna dem en stund när de ler och är glada för att lämna tillbaka dem till mamma när de börjar bli kinkiga och griniga.

Min helg på Gotland har varit underbar! Jag var och hälsade på två nära och kära vänner som skaffat sig inte mindre än två små sötnosar till barn. En liten Linus på sex månader (idag) och en liten Ellie på två månader (inte idag).

Det här paret är helt fantastiskt otroligt. Jag tror inte jag har träffat ett så underbart par någonsin. De är så samspelta och konstigt vore det väl annat efter 15 år tillsammans. De har så mycket kärlek och det lyser om dem när de ser varandra. De har under sina 15 år tillsammans lyckats med den smått omöjliga uppgiften att växa och utvecklas tillsammans i samma riktning. När en av dem kommer in i ett rum där den andra redan är sprids en fantastisk värme. Det är en sådan värme som vi alla skulle vilja vara en del av. De ser varandra, de känner varandra, de berör varandra, fortfarande. Det finns ingen annan än dem två för dem två. Helt otroligt! Dessa två gör snudd på allt tillsammans och de trivs med det. Det innebär inte alls att de är tråkiga eller inåtvända utan snarare tvärt om. De är bara väldigt samspelta och underbara människor, jag känner mig lyckligt lottad att få vara vän med dem båda.

Jag hade förmånen att för snart tre år sedan få dela deras stora dag, den dag de gifte sig. Det var så otroligt vackert ute bland karga klippor på en av Gotlands sydligaste stränder. Med det oreglerbara havet som bakgrund gav de löfte om att älska varandra i nöd och lust, för alltid och alltid. Då, för snart tre år sedan fick de enbart registrera ett så kallat partnerskap.

I höstas blev jag inte alls förvånad över att höra att de väntade tillökning till familjen. Jag blev så glad för deras skull. Några bättre föräldrar kan jag inte tänka mig, två kvinnor som är så trygga i sig själva, smarta, intelligenta, varma och omtänksamma finns knappast och bättre föräldrar får man leta efter. Något jag däremot blev väldigt förvånad över var att de båda två var gravida. Å andra sidan så går de alltid sin egen väg och dessutom gör de sällan saker och ting lagom. Ska det göras så ska det och kan ni tänka er att båda föräldrarna har gått igenom samma sak, nästan samtidigt och får dela föräldrarledigheten tillsammans, det kan ju bara vara rätt.

I fredags hade de en Välkommen-till-världen-fest som jag och cirka 40 andra var bjudna till. Det bjöds på massor av god mat, dryck och sällskap. När vi alla satt och åt klingade en av de nyblivna mödrarna i ett glas. Nu skulle det hållas tal och hon hälsade oss välkomna. Välkomsttalet övergick till en stor överraskning för i fredags den 1 maj 2009 var den första dagen som äktenskapet blev helt könsneutralt och där och då vegs de en andra gång. De är nu fru och fru igen på alla sätt som någon annan kan bli det i vårt land. Det kan mycket väl vara så att jag fick ta del av det första homoäktenskpets vigsel i Sverige någonsin och jag är dessutom ett officiellt vittne. En historisk händelse!