Jag är tillbaka, fullt och fast, helt och hållet. Från botten på de djupaste dalarna till toppen på de högsta bergen. Jag har varit på god väg ett tag och så i dag hände det. Jag vet inte riktigt vad som hände, eller egentligen hände ingenting speciellt, snarare tvärt om faktiskt.

Min chef hade den goda smaken att kalla på ett möte där han talade nedlåtande till oss alla trots att det är alla oss andra som faktiskt presterar just nu. Han skällde dessutom ut oss för att HAN inte har koll på sina kunder. Hela förmiddagen var jag högpresterande och på bästa humör och efter detta möte tappade jag helt lusten att göra någonting. Jag och alla de andra med mig.

Ändock var jag på topp på vägen hem, jag var på jättebra humör och till råga på allt så har jag bokat upp mig hela helgen för sociala aktiviteter. Jag ser dessutom fram emot det! Jippi! Jag är tillbaka och det med rågor, jag känner verkligen för att hitta på saker, känner för att socialisera och dessutom känner jag mer än någonsin för att träna och ta hand om mig själv igen. Sååå skönt!

I'm back and I'm back to stay!

Jag har ju försökt att hålla avståndet till de flesta J'n en längre tid nu men vissa tycks aldrig ge sig.

Mail: Hej! Kvar på msn? :-) 04:24 i morse... Han har visserligen tonat ned sin ton sedan sist då jag svarade att jag ännu en gång blockat och plockat bort honom från msn. Efter snart tre år skulle man ju kunna tro att han borde ha gett upp hoppet, men inte denna J inte.

Det här är mannen som har alla yttre attribut, han är snygg som få, väldigt trevlig, charmig och social. Han är intelligent, har bra jobb, bor i en fin lägenhet i ett trevligt område. Han uppfyller mer än väl alla de yttre önskningar man någonsin kan önska sig, men fan, I don't like him.

Egentligen så har han nog inte alla yttre attribut, eller åtminstone inte de inre. Jag känner inte honom jätteväl men jag uppfattar inte honom som den mest omtänksamma personen. Han tycker om sig själv och det är ju bra, men om han är den enda  han verkligen tycker om så blir det ju lite fel.

Jag gillar inte alls hans sätt att bemöta mig, eller snarare så gillar jag inte hans sätt att bemöta mig när jag inte "jagar" honom. Han är förmodligen van att tjejer står på kö för att få hans uppmärksamhet och det har jag aldrig gjort. Det verkar inte som om han vet hur han ska möta mig när jag inte visar det översvallande intresset för honom. Nej, han är knappast övertygande i sitt sätt och han får knappast mig att falla för honom.

Vad jag inte fattar är varför han fortsätter att komma tillbaka om och om igen. Jag har varit väldigt ärlig mot honom, rakt av brutalt ärlig. De flesta skulle ju backa efter en sådan ärlighet men nej nej. Tycker han om att bli dissad om och om igen eller vad? Är det jakten på den omöjliga som lockar honom, vill han överbevisa mig att han minsann visst skulle kunna få mig vart han vill?

Jag vet inte och det spelar inte så stor roll, jag fortsätter att ignorera honom.

fick jag av flera rådet att skaffa en sån där sida där man kan identifiera vilka ens besökare är. Till slut gjorde jag det även om jag inte direkt orkar engagera mig i kalaset. Jag tänkte att om jag råkar ut för något sådant igen så kan jag kolla upp personen då eller något. Jag vet bara inte riktigt hur det ska gå till, att kunna kolla upp vem det är som besöker ens sida för det är ju bara massa siffror och konstigheter.

Det som är lite roligt är att man kan kolla statestiken lite bättre med den där funktionen. Jag kan se hur många unika besökare, hur många återkommande och hur länge de varat på sidan. Jag kan också se från vilka länder mina besökare är från och kan ni tänka er, jag har besökare från hela världen på min andra halvt döda blogg. Eller tja... hela världen är kanske lite att ta i men besökare från fem världsdelar har jag i alla fall, inte illa va?

Det mest slående är att jag sedan den 3 april har haft över 1200 besök på min sida trots att jag bara har skrivit tre inlägg sedan dess. Jag förstår inte hur folk hittar in på en sida som uppenbarligen inte är i bruk längre, men lite smickrad måste jag erkänna att jag är.

Det känns ju extra trist att jag inte kan använda min gamla blogg längre med tanke på att jag där faktiskt hade läsare. Visst jag har lite läsare här också, men inte i närheten av de antal jag hade på min förra blogg. Vem vet, förr eller senare kanske jag återgår till mitt riktiga blogghem igen, lagom tills mina gamla läsare har gett upp hoppet om min återkomst.

För nu är det dock här jag håller hus. Read it and weep you lucky ones!

Jag försökte Aylala, verkligen försökte skriva ett inlägg om drömtolkning, men det gååår bara inte. Inte idag. Jag är inte skrivsugen alls och då blir det bara en tråkig upprapning av text. I morgon kankse... men bara kanske, jag lovar ingenting!

Jag tycks ha fått boggdiarré, orden bara rinner ur mig ikväll! Sorry! :-D

Jag kom på det nu, jag antar att jag har försökt att förtränga det hela för insikten om vad som kunde ha kunnat hänt om det gått riktigt illa och allt på grund av mig får mig att skämmas lite grann.

Ja ni undrar förstås vad jag nu lyckats med. Jo jag ska tala om för er, men lova att inte döma mig alltför hårt. Jag glömde, glömde totalt bort ett av de viktigaste momenten vid min flygtur i söndags. Jag glömde helt bort att stänga av moblien och det var inte bara EN mobil jag glömde att stänga av utan TVÅ hela påsatta mobiltelefoner hotade hela planets alla passagerares liv. Ibland är det tur att man inte är hur poppis som helst, telefonerna var tysta under hela flygresan som varade 35 minuter! Phew

Jag har ju funderat ett tag på om jag ska byta ut min nuvarande Internet-uppkoppling mot ett mobilt ett. Det har ju knappast varit något jätteviktgit eller så men det kan vara värt att tänka på. Jag har dessutom sneglat lite på en liten, röd, blank och fin dator, en sådan där minidator. Det är ju knappast så att jag behöver en ny dator, men den är ju sååå fin ju.

Här om dagen började jag dock kolla upp varianter av mobilt bredband och insåg att jag kunde få en sådan fin liten dator på köpen... nästan i alla fall. Jag sufar runt för fullt och visst kan jag få en sådan röd liten sak om jag vill. Jag inser efter ett tag att den röda datorn är ganska så dyr och dessutom ganska så dålig jämförelsevis. Jag fortsätter dock att surfa vidare och till slut, halv tolv på kvällen tar jag steget, jag beställer ett mobilt bredband och en fin liten ny dator. Det blev dock inte en röd en, men en liten fin en som bara skrek mitt namn. Nu väntar jag på min nya lilla dator som jag inte alls behöver. MUMS!

Jag har dessutom lyckats spendera pengar på andra roliga elektroniska prylar den senaste tiden. Eller roliga och roliga, det vänar att se i och för sig men min förhoppning är att det är riktigt roligt!

Elektroniken är utöver de väskor, skor, kläder och heminredning jag köpt, men det är jag värd. Jag har ju trots allt lyckats med en halvering av mina fasta kostnader sedan i december. Jag satt och kollade lite på min ekonomi här om kvällen och insåg att jag i snitt, utslaget på hela året, enbart har räkningar på 6767 kronor per månad. Nice!

Jag sitter på tåget, det tar mig framåt i en otrolig fart och det märks inte ens. Jag sitter och arbetar, är på väg till Göteborg för jobb igen. Jag har datorn framför mig och det är tur att man kan göra lite nytta medan man reser.

Efter en stund kommer en kvinna fram till mig och mitt bås. Hon är bekant på något vis, men jag kan inte placera henne, jag kan inte ens stoppa in henne i facket jobb eller privat. Hon är söt, sådär lite alldagligt söt, hennes utstrålning gör henne till den hon är. Jag satt och tänkte på det här med rekrytering, säger hon. Jag känner en som håller på att rekrytera säljare och de har inte fått en enda kandidat från rekryteringsföretaget och så ser jag dig. Hon pratar på ett tag och jag berättar att jag är på väg till Göteborg för att genomföra lite intevjuer och slutföra en rekrytering jag har där. Hon pratar på ett tag till och sen så säger hon att vi har ju träffats tidigare. Jag var ju hos henne på ett möte för ett bra tag sedan. Ja, ja säger jag och försöker minnas. Jag låtsas som om jag minns och vet precis när, var och hur vi träffades.

Tåget stannar och det ropas ut i högtalarna att det är rast, solen skiner ute och alla strömmar ut ur tåget för att gå på toa, fika eller bara lapa sol. Kvinnan försvinner bort någonstans. Jag ställer mig strategiskt i solen och lapar för fullt en liten stund innan jag går in igen. När jag kommer in hittar jag inte min plats, mina grejer och min dator. Jag känner inte riktigt igen mig längre, stället känns större på något vis. Jag går omkring och letar, söker efter min plats som bäst när jag stöter ihop med en kompis och hennes kille. Vi sätter oss ned vid deras bord och fikar en stund men jag känner mig dock lite splittrad, stressad över att jag inte hittar mina saker så jag reser mig och letar vidare.

När jag gått omkring en stund hittar jag min plats, men något helt otroligt har hänt. Jag hittar min plats och ser mina saker men de är halvt begravda av stora snödrivor. Det är grådaskiga snödrivor som har spritt sig runt omkring, den grådaskiga snön finns helt plötsligt överallt.

Jag blir förbannad såklart, mina saker är inte de billigaste och jag går vidare ut i korridoren och tar mig fram till receptionen. Jag stegar fram med bestämda steg till mannen som står vid sidan av disken och börjar ifrågasätta vad fasen det är som har hänt och tänk på mina saker. Han svarar inte utan flyr undan mig redan innan jag hunnit börja skälla på riktigt. När jag ser upp ser jag att det är fullt med folk i lobbyn, alla ser så oroliga och konstiga ut. Vad är det som har hänt egentligen?

Den unga tjejen som arbetar i receptionen står i en telefonautomat i lobbyn och talar. Helt plötsligt börjar hon återge samtalet från Handelsbanken. Hon berättar vad de kommer att betala för, vad som är försäkrat och inte. När hon inser att hennes personliga tillhörigheter inte är försäkrade börjar hon skrika och gråta hysteriskt. Hon blir helt ifrån sig och vet inte vart hon ska ta vägen. Samtidigt har jag börjat inse att det finns folk där som saknar anhöriga och vänner. De verkar ha försvunnit i massorna av snö och jag blir rakt av förbannad på den dumma bruden som bara kan tänka på hennes saker.

Jag går min väg och går tillbaka till min plats, börjar gå igenom mina saker för att se vad som kalrat sig och inte. Det mesta funkar även om de är lite kantstötta. Min första tanke är om jag kan säga till mitt försäkringsbolag att jag blivit av med allt och få helt nya saker, smart tänker jag. Jag får samtidigt lite dåligt samvete över att jag har alla mina saker i tryggt förvar när det faktiskt finns folk som förlorat livet.

Jag går tillbaka till receptionen och mina vänner dyker upp igen och berättar att de inte kan hitta sin son, att han är borta. De är dock i gott mod och tänker att han dyker upp när som helst. Jag som är en realistisk person känner mig manad att upplysa dem om att de kanske borde börja leta, det saknas en hel del människor redan, men det är säkert ingen fara med just deras son.

Vi går tillsammans från receptionen för att leta efter sonen. På vägen berättar dem att de varit på Stand up nyligen, Raw, jag kanske känner till showen, den går på TV. De var dock inte särskit imponerade, allt var så löjligt och dåligt, inte alls roligt. De börjar berätta om showen och plötsligt dyker Tore Skogman upp, han hade varit med på Raw när de var där.

Tore tar fram en stjärtlapp och sätter sig på, tar fart och åker som en tok genom snödrivorna. Mina vänner skakar på huvudet och tycker att han är fantastiskt tråkig. Jag kan å andra sidan inte sluta att skratta, han är ju sååå rolig, en gammal man som åker i snödrivorna. Så roligt, det är helt fantasktiskt, så pass att jag sätter mig ned i snön och börjar åka efter honom.

Vi åker runt och har så roligt i den gråblanskiga snön, tar oss in i en korridor som aldrig tycks vilja ta slut. Korridoren är fylld med snö och det blir mörkare och mörkare ju längre vi åker. Vi svischar fram ända tills farten tar helt slut och vi blir stillasittandes i totalt bäckmörker. Det skärmmer mig att vara där inne när det är så mörkt, kallt och stilla. Tore tar lugnande min hand och tar fart igen så är vi ute i ett strålande ljus igen.

Det finns människor överallt och alla promenerar i den sköna vintersolen. Vi ser oss förundrat omkring och jag tar mig fram till en passage av snödrivor. När jag vänder mig om ser jag en hel flock med ilskna vargar komma emot folkmassorna. Man kan riktigt se hur arga och hatiska de är, riktiga odjur. En av två monsteröst stora snöplogar tar försvarställning. Mannen i plogen vrålar att han ska minsann ta hand om odjuren. Han svänger den stora plogen och får med sig alla vargarna i ett enda svep, vargarna och alla människor. Det är bara jag och den andra plogmannen som står kvar. Hela den stora plogen sveps med som i en ravin i snömassorna och plogman två konstaterar att han är galen, att han kommer att offra livet med alla andra.

Vi rusar mot monsterplog nummer två, han sätter sig i och jag slänger mig på flaket för att i farten ta mig in i kupén. Precis då kommer plogarman nummer ett påhoppandes på vår plog. Det är som om han flög fram och han ser helt tokigi ut. Han ser fullkomligt galen ut och hans blick är helt vild. Han skrämmer mig och jag börjar backa, springa runt den stora monsturösa maskinen. Plogmannen håller i en stor röd brandsläckare när han börjar jaga mig. Han springer efter mig med den i högsta hugg och precis när jag tror att han ska tappa balansen och ramla av plogen snavar jag. Han hinner nästan ikapp mig när jag bestämmer mig för att hoppa. Hela plogen är omringad av stora massor, massor av brinnande och rinnande lava. Jag tror jag kan klara av det, om jag tar ett tillräckligt stort skutt kan jag klara mig till den lavafria ytan.

Jag hoppar och efter kommer plogmannen, jag hinner skrika att du dör hellre själv än att du ser att jag klarar mig va? Jaaaaaaaaa, skriker han och skrattar så där hemskt och elakt som bara Jack Nicholson kan göra. Precis när jag skall landa i det heta lavahavet börjar jag flaxa med armarna, jag flaxar så pass mycket att jag lyckas ta mig de extra metrarna fram till "strandkanten". Precis när jag slår ner med min fot i vågkanten av lavan ser jag att plogmannen landar mitt i havet och sjunker sakta ner. Han är helt stilla med sitt elaka grin på läpparna och tittar galet på mig. 

När jag tittar på klockan är den halv två på natten och med hjärtat i halsgropen sätter jag mig upp. Jag är fullkomligt utjagad, kallsvettig och hela min kropp skriker av skräck. Jag samlar mina tankar, går upp en stund och sätter på TV:n. Att somna om efter en sådan här dröm är inte lätt kan jag säga och just där och då hade jag mer än gärna haft en stor och trygg famn att krypa in i.

Den här natten bjöd sannerligen på en obeskrivlig resa.