Även om jag visste från början, även om det aldrig var meningen så saknar jag den där känslan av att man inte vet. Känslan av att vad som helst kan hända. Jag saknar den förhoppfulla känslan inför något okänt, något som kanske, kanske kunde bli...

För trots att jag visste redan från början att det inte var särskilt troligt så tyckte jag om känslan. Känslan av att det kunde hända, känslan av att ingenting är omöjligt. Jag älskar känslan av att någon tänker på en, tänker på en som ett potential, känslan av att jag kanske kommer att vara en del av framtiden.

Känslan kan appliceras på flera ställen i mitt liv... den där känslan om hoppet för framtiden. Det är ju inte så att jag är totalt hopplös, men just nu finns det inget konkret som jag kan greppa efter... När man haft det konkreta inom räckhåll, även när man vet att det inte kommer att bli, när det försvinner så blir det så definitivt. Det blir så på riktigt även om det var på riktigt redan innan. Jag vet att det är förvirrat, det är svårt att beskriva, men ack så verkligt!

Samtidigt som det känns trist, sorgligt och tråkigt när något tar slut, när det blir definitivt så är jag expert på att INTE förtränga det oundvikliga i längden. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag ljög för mig själv. Mina vänner brukar påtala för mig att jag provocerar fram avslut och det stämmer helt säkert. Jag provicerar och tvingar fram det oundvikliga. Skulle det inte vara oundvikligt så skulle min provokation heller inte leda till ett avslut. Det är i längden bättre att veta än att låtsas om något som inte finns...

Det här är dock en sanning med modifikation, för när det kommer till vissa saker är jag expert på att förtränga. Jag undviker läkare, sjukhus och diagnoser så långt ögat når. Så länge jag inte vet är det inte på riktigt. Nu är det ju inte så att jag är sjuk, vad jag vet i alla fall, men jag går heller inte och kollar upp saken i första taget. Det är först när jag mår så dåligt att jag  verkligen blir rädd som jag söker läkarhjälp.

Jag framstår nog ofta som om jag inte har koll när jag satsar på något, som om jag inte har fötterna på jorden. Sanningen är den att jag verkligen alltid har båda fötterna på jorden, jag kan bara inte göra någonting lagom. Bestämmer jag mig för något så gör jag det fullt ut tills jag bestämmer mig för något annat. Detta gör att jag kan satsa och satsa fullt ut tills dess att mitt mått är rågat. Jag blir engagerad och exhalterad på en nivå som ofta får andra att dras med i min energi. När jag väl når gränsen så blir det dock det ett totalstopp. När jag insett "sanningen", oavsett vad sanningen är så finns det ingen återvändo. När jag verkligen har fattat ett beslut så är det fattat och det är lite som skulle kunna ändra på det.

Jag saknar något att se fram emot... jag saknar det konkreta att längta efter... I morgon ska jag söka nytt jobb så att jag sen har något konkret att se fram emot!

Man tänker ju att grekerna är ett civiliserat land, ett land som stigit in i 2000-talet sedan ett bra tag sedan, jag tänker så i alla fall.  Men man upphör inte att förvånas över fallet kring Kalle Jonsson som för åtta år sedan anklagades för att ha stuckit kniven i en grek på Kos. Allt kring det fallet verker ha gått väldigt suspekt till och det tycks bara fortsätta. Efter fyra år som anklagad blev han trots allt oskyldigförklarad, men nu, NU har han och hela hans familj blivit anklagade för förtal av den grekiska polisen. Tydligen skall familjen ha spridit rykten om att polisen torterat honom. De har inte på något vis låtit familjen bemöta dessa anklagelser, de har inte på något vis låtit familjen veta om dessa anklagelser förrän de fick ett brev hem i lådan där de blev kallade till rätten på Rhoodos.

VAD ÄR DET?! Helt seriöst, hur tänker de i Grekland egentligen? Det är precis som om de har en personlig vandetta mot familjen och till varje pris vill straffa dem mer än vad de redan har gjort. Det räcker tydligen inte att Kalle var felaktigt anklagad i fyra års tid? Det räcker inte med att polisen valt att INTE göra en ordentlig förundersökning av fallet utan tog den första besta skandinaviska killen de kunde hitta. Det räcker inte med att familjen fått lägga otroligt mycket tid, pengar och engagemang på dessa rättegångar och anklagelser? Nej, nej, nej familjen Jonsson borde väl straffas lite extra eftersom de synligjorde Greklands inkompetenta och icke rättssäkra samhällssystem! Det är precis som om det är prestige i fallet för den grekiska polisen och rättsväsendet och det känns ju verkligen tryggt!

Man upphör aldrig att förvånas!

BTW fan vad gammal jag känner mig när jag insåg att det var hela åtta år sedan detta hände och jag minns det som igår, eller åtminstone som får ett par, tre år sedan!

Jag säger bara mmm mmmmm mmmmmmh

Oooooooh Molly, hoho hoho

Ooooooh Molly, hoho, hoho 

I really wanna know...

Eller?! Jo men det var precis vad jag trodde att de sjöng bra länge när CSI var ett nytt program på TV. Jag var i vanlig ordning helt bergsäker på min sak och sjöng gladeligen med i signaturmelodin. Min dåvarande kille tittade helt plötsligt frågande på mig med en road min och frågade "Vad sjunger du?" Jag klämmer i lite extra och sjunger i min allra finaste stämma, eller nåt... "Ooooh Molly hoho hoho, Ooooh Molly hoho hoho".

Road över att jag ännu en gång gjort en sådan bedrövlig tolkning och textanalys börjar han givetvis att asgarva. Men Mary, de sjunger inte "Oooh Molly!" De sjuner "Who are you" säger han fortfarande skrattandes åt mig.

Envis som jag är, är jag inte riktigt villig att ge mig bara sådär rakt av. Jag tar i ännu mer och försöker överrösta TV´n men måste till slut ge med mig och erkänna mig besegrad.

"Oooh Molly, hoho hoho"

På mitt jobb hade vi tidigare en praktikant. En ung tjej, 20 år som kom till oss då hon var arbetslös. Hon var utbildad frisör men eftersom hon fick allergi kunde hon inte fortsätta att arbeta som det. Det var ju naturligtvis jättetråkigt men så blir det ju tyvärr ibland. När hon kom till oss hade hon varit arbetslös i nästan ett år och fick socialbidrag. I början kunde jag inte alls förstå hur detta kunde gå till. Hon var social, utåtriktad och duktig. Hon visade engagemang och gjorde ett riktigt bra arbete.

Med tiden gick dock hennes arbetsförmåga och engagemang ner. Hon blev allt mer oengagerad och började visa tendenser på allmän lathet. Det var jättetråkigt eftersom vi tyckte så mycket o henne och vi tyckte hon var så duktig. Saker och ting kan ju hända och visst kan man periodvis gå ned sig lite, men hon var inte hos oss alltför länge trots allt.

Under den tiden hon var hos oss lärde vi känna henne allt bättre. Hon berättade om bekanta som arbetade som städare eller diskare och det var ju bra, men sådana arbeten kunde ju inte hon ta. Inte? frågade jag, varför inte? Nej men hon kunde ju inte ha ett sådant "lågstatusjobb" var förklaringen. Visst hon är ung och har kanske inte riktigt koll på allt, men är det helt seriöst bättre att gå på socialbidrag?

Jag pratade lite försiktigt med henne, berättade att jag hade jobbat extra under gymnasietiden som städare. Jag berättade att det ser väldigt mycket bättre ut när hon söker efter sitt drömjobb om hon arbetar som städare än om hon går på socialbidrag. Vi pratade en hel del om hur vi rekryterare tänker när vi anställer personal.

När praktiken dock var slut så anlitade vi henne lite då och då per timme, det blev oftast några dagar i veckan. Det var bekvämt eftersom hon nu var upplärd och trots allt gjorde ett bra jobb. Efter en tid fick hon dock ett annat arbete som skulle vara på heltid så vi inte kunde ta hjälp av henne längre. Ett halvår senare ringer jag henne för att kolla om hon fortfarande arbetar eller om hon var intresserad av att komma till oss igen. Det visade sig då att hon inte arbetat på det andra stället på flera månader men ändå inte hört av sig till oss. Dessutom ville hon absolut inte ringa till det andra företaget för att höra om de behövde mer hjälp då hon minsann tyckte att det var dem som skulle ringa henne.

Den här attityden gör mig så jävla irriterad och förbannad. Det är inte konstigt att hon inte får ett arbete när hon helt öppet har denna attityd. Hon vill ha ett drömjobb och är inte alls intresserad av att arbeta sig upp som de flesta andra fått göra. I min värld så är socialbidrag den allra sista utvägen när det verkligen inte finns något annat att ta till. Jag kan inte förstå hur man hellre väljer att vara bidragstagare än att göra rätt för sig. Socialbidrag är ett jättebra skyddsnät när det används på rätt sätt, till dem som faktiskt inte har ett val. Den här tjejen har chansen att ta flera arbeten och klara sig utan om hon bara ville, men går hellre hemma och inkasserar bidragspengar.

När jag växte upp fick jag allt lära mig att jag och alla andra måste göra rätt för sig. Jag fick lära mig att man arbetar och ser till att sköta sitt arbete efter allra bästa förmåga. Lathet när det kommer till arbete finns inte! Det får verkligen inte finnas!

Här har man väntat och väntat på att "Brothers and sisters" ska börja och så börjar det aldrig! Jag blir ju förbannad! Hur intressant kan det vara att se Sverige möte Sverige egentligen? Nej nu får det allt vara nog! NU kräver jag att de avbryter dessa fjantiga lekar och börjar att sända något av vikt istället! Brothers and sisters here we come!

När jag läser vissa bloggar här som verkar ha massa besökare blir jag alldeles förundrad. Vad skriver de om? Det mest ointressanta vardagssakerna i världen! Det finns inget som helst djup i hela bloggen och det mest orginella som skrivs är att Missan, katten alltså, var ute på sin första premiärpromenad för våren. Helt seriöst, hur intressant kan det vara att läsa eller ens skriva något i den stilen? Dessutom verkar de flesta bloggare inte ens behärska det svenska språket. Whats up with that?

Jag kan ju förstå om du inte kan ren svenska om du inte kommer härifrån, om du inte har bott här i hela ditt liv, men om du är född och uppvuxen här... Hur försvarar du det då? Okej för dysleksi då, men ni som inte ens vet hur man kommaterar eller punkterar?

Nej men helt seriöst, nu får ni väl ändå skärpa er!

När jag mår dåligt så har jag en förmåga att förringa mina känslor. Jag är expert på att inte tycka att jag mår så dåligt eller har det så illa. Det är ju i och för sig bra, för det innebär att jag inte grottar ner mig alltför mycket eller åtminstone inte allt för länge.

Det som dock slår mig är hur mina ord uppfattas av andra och framför allt när jag skriver dem. Människor som inte först och främst känner mig IRL läser mina ord och bildar sig en uppfattning utifrån dem. IRL berättar jag i princip ingenting, IRL är jag så glad och positiv som jag bara kan och om jag nu berättar något om hur jag faktiskt mår så avslutar jag meningen med något klämkäckt. Jag avslutar meningar och hela "stycken" med att förringa det jag just sagt och då är det klart att ingen kan fatta.

De som dock verkligen känner mig, de som vill och orkar, de vet. De vet exakt hur jag mår, de läser mig som en öppen bok. När jag inte vill att de ska läsa mig så drar jag mig undan. Jag har ingen lust eller ork att spela det sociala spelet mer än vad jag måste på jobbet. Jag har så svårt att spela spel i alla sammanhang samtidigt som jag har svårt att visa min svaga sida för folk.

Skillnaderna är ändå väldigt stora mellan mina vänner IRL och de jag känner via nätet och det fascinerad mig. På sätt och vis känner ni mig bättre än vad mina IRL-vänner gör eftersom jag använder min blogg på just detta sätt. Jag använder mig av den för att skriva av mig och dela med mig av sånt jag inte annars delar med mig av. Det är väldigt terapeutiskt och en stor ventil för mig. Det är också något helt nytt för mig att kunna dela med mig om sådana här saker till andra. Att faktiskt få en direktreaktion på det jag skrivit.

Jag hade en annan blogg tidigare som jag använde på just detta vis, men efter att jag lärt känna vissa lite mer och framför allt när alltför många började läsa bloggen som inte bara läste den med mitt bästa i åtanke så kunde jag inte längre använda mig av den på det vis jag ville.

Just nu är jag tack och lov på uppåtgång! Ljuset ger mig energi på ett sätt som inte går att beskriva. Jag är en sommarmänniska och jag mår som allra bäst när det är ljust och varmt ute. Nu går vi mot mina tider och det ger mig energi att ta itu med sånt som tidigare känts obesegbart!

Det är dock befriande att skriva av mig och nu när jag väl börjat lär jag nog aldrig kunna sluta med det, oavsett om jag har många läsare som på min förra blogg, eller färre som i denna.