Jag har skrivit, jag har kommenterat andra och ändå har jag enbart fått en enda kommentar på denna sida? Okej att alla inte älskar mina texter men wtf?! På min gamla blogg hade jag när jag var som mest aktiv över 1000 besökare per dag... sååå dåligt kan jag väl ändå inte skriva då?

När jag är nere och ledsen, när allt känns tungt och jobbigt drar jag mig undan världen. Från att vara på G jämt till att inte ens vilja prata i telefon, msn eller ens smsa, ja det är just då jag egentligen behöver dig som mest.

När jag drar mig undan världen och inte har lust är då jag märker vilka som verkligen finns där av alla mikna vänner. INGEN! Nej för precis så är det. Jag inser att det inte är så lätt att veta hur de ska bemöta mig när jag drar mig undan, men att i princip inte göra det alls? När ingen hör av sig för att fråga hur jag mår, när ingen vill veta egentligen...

Jag har trevande berättat för flera om min nuvarande situation... då börjar blickarna flacka och de har ingen aning om hur de ska bemöta mig. Det är klart att det är mycket roligare att prata med mig när jag är lika glad och bekymmerslös som vanligt. Det är klart att det är mycket bekvämare att ha mig som vän när de behöver prata av sig men att välja att inte höra av sig alls när de vet att jag mår dåligt? De borde ju själva fatta att det är just det jag behöver när jag mår skit. Jag behöver att du kommer hem till mig trots att jag säger att jag inte har lust. Jag behöver att någon drar upp mig ur soffan och ser till att jag kommer utanför dörren. Jag behöver någon som bryr sig över huvud taget...

vad gör man då? När man alltid är den starka, bekymmersfria. När man alltid är den som finns till för alla andra men inte belastar dem med sina djupaste känslor och problem. Vad händer när man väl är där nere och verkligen behöver dem? Vad händer när JAG behöver mina vänners stöd?

Jo jag har vänner och jag har berättat hur jag mår. Några säger att jag finns här, det är bara att ringa om du vill. Men jag kommer aldrig att ringa och de vet det. Jag behöver ju någon som bara sliter tag i mig, kommer hit och verkligen frågar ut mig. Jag behöver någon som visar att det är okej för mig att vara den svaga! Jag behöver någon som drar i mig med ut på roligheter.

Andra vänner jag trevande berättar för får flyktiga blickar, de vet inte alls hur de ska bemöta mig när jag inte är den starka och klämkäcka personen som de känner sedan tidigare.

Men VEM faaan finns här för mig? Jag finns ju alltid där för dem! Jag vet att jag är skitdålig på att berätta, visa mig och lämna ut mig själv, men när jag väl trevande gör det, vad fan får jag för det? Ingenting! Absolut ingenting!

Det här gör ju att det minsta jag känner för är att socialisera över huvud taget. Hur ska jag orka umgås med människor som inte orkar eller vill veta hur jag mår. Okej om det vore människor som inte stod mig så nära, men när det är ens närmaste vänner? De har fullt upp med sina liv och har ingen som helst ork eller lust att engagera sig mer än att säga "jag finns per telefon om du behöver mig". I själva verket så finns de ändå bara där när de själva vill, orkar och har tid!

Ledsen och ensam, vad gör man?

Ångesten har satt sina klor i mig och vill inte lämna mig i fred. Jag är vanligtvis inte en person som har några större problem med sådana här känslor men just nu verkar det inte spela någon som helst roll. Jag har ångest över jobbet, mitt jobb, min chef som är hemskare än hemskast. Jag har ångest över mina kunder och över om jag kommer att få ett nytt jobb snart eller inte. Jag har ångest över att jag inte har någon ork att ta itu med saker och ting, inte orkar socialisera med mina vänner. Jag har ångest över att killen jag träffat tycks ha ändrat tonläge i vår konversation, men är inte säker på om det är jag eller om han faktiskt gjort det. Ja just nu har jag ångest över det mesta verkar det som och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Eller jo det vet jag ju egentligen, jag vet ju att bara jag fixar nytt jobb så är det mesta av det dåliga borta, men det är lättare sagt än gjort när man bara mår dåligt hela tiden. Suck!

Idag pratade jag med en killkompis, en killkompis som tidigare varit lite mer än bara kompis. Missförstå mig rätt, vi har aldirg varit mer än vänner men vänner med fördelar.

Vi pratar dejting i alla fall och jag berättar om dejten som kommer från samma ort som hans mamma bor i. Eftersom de är i samma åldersspann vill han gärna veta vem han är, om det kan vara så att han faktiskt vet vem han är. Han vill veta om han har spelat fotboll mot honom i sin ungdom och det viss konkurens kan man ju förstå. Det absolut roligaste är ju att han fakiskt vill veta om denna nya överträffar honom i sängen. Han är mycket medveten om hans prestationer med mig och att de är mer än väl uppskattade. Men seriös?! Frågar man verkligen en sådan fråga? Snacka om att söka bekräftelse!

Jag vet iofs att han vill mig väl och önskar mig alltväl i livet, men fan alltså! Hur kan han fråga om något sådan även om han är smått svartis och vill ha bekräftelse?

Damn it J, leave me alone!