Det har ju varit mycket debatt i dagarna angående domen kring Piratbay. Det debatteras för fullt och det finns flera grenar som sträcker sig ut från olika håll. En självklar gren är ju om domen i sig är rätt, om den kan rättfärdigas då hela Internet tillhandahåller verktyg för olika lagbrott. Är det rätt att killarna som har Piratbay dömts för anstiftan till brott då? Måste man inte döma alla som tillhandahåller verktyg eller information om hur olika brott kan utföras? Den här diskussionen var dock inte den jag har i åtanke nu, den lämnar jag till andra att föra.

Mina funderingar de senaste dagarna har varit kring en annan gren av denna debatt. Jag har läst och lyssnat till olika människors argument för deras rätt att fildela. Jag ska inte låta påskina att jag är så mycket ”bättre” än alla andra, även jag har laddat hem både filmer och musik från nätet. Det jag funderar på är dock argumentationen kring rätten att göra så. Det är ganska underhållande att följa denna debatt måste jag säga och den får mig att undra om hela Sverige är helt bakom flötet.

Jag såg ett argument för fildelning att film- och musikindustrin har skinnat oss så länge nu så det är dags för oss att ge igen. Skinnat oss? Ge igen? Vad är det vi ska ge igen för? Är det för att det produceras musik och att dessa företag gör vinst på sin produktion? Har inte dessa vinstdrivande företag rätt att sätta sina egna priser precis som alla andra? Har de inte rätt att följa nationalekonomins teorier om vinstmaximering som precis alla andra vinstdrivande företag i världen?

Ett annat argument jag såg var att dessa företag tjänar så mycket pengar så de har råd med detta. Jahaa, så om man stjäl från rika företag så är det okej då? Jag känner personligen att H&M har skinnat mig i hela mitt liv och det är ju ett välmående företag så det är väl okej att jag går och plockar på mig det jag vill ha när jag vill ha det? För att inte tala om alla butiker i NK, dessa vet verkligen hur de ska ta betalt. Elektronikbranschen har massor av varor som jag vill ha, är det okej om jag går bort till OnOff och tar det? Jag skulle verkligen vilja ha en ny mobiltelefon, en till platt-TV, en ny dator och nu när jag tänker efter så vill jag ha en iPhone också. Det är väl okej att jag  går och hämtar detta va?

Vissa argumenterar för att man tar från de rika och ger till de fattiga. Jo så  kanske man kan försöka rättfärdiga sitt handlande. Jag kan dock inte påstå att detta kommer till någon fattig till gagn över huvud taget. Den befolkning i världen som faktiskt är fattig har INTE tillgång till varken datorer eller Internet. Dessa människor sliter för att få mat på bordet, medicin, vård och andra ”oviktiga” saker i samhället. Hade ni snott mat och gett till dessa människor, hade ni argumenterat för att dessa människor skulle få sjukvård och medicin, då hade jag förstått mig på den här Robin Hood-argumentet. Men hallå, kom igen nu, inte fan är du fattig? Inte fan behöver du ladda hem gratis musik eller film för att överleva för dagen?

Svenskar är ett roligt folk, vi svenskar är tämligen laglydiga, vi följer regeler som inget annat folk i världen förmodligen. I hur många andra länder uppstår det spontanköer som i princip alla följer? Tänk dig själv hur irriterad man blir på den idioten som ”tränger” sig förbi busskön. Rätt ska vara rätt och om någon gör fel visas ingen nåd. Tänk er bara debatten och de upprörda känslorna som figurerat kring Elmhagen som sålde sina pensionsbesparingar bara dagarna innan alla hans kunder fick sänkt ersättning. Det var fel och det får han betala dyrt för på alla sätt.

När det dock kommer till vissa saker så fördummar vi svenskar oss själva något enormt. Helt plötsligt är det okej att argumentera för tjuveri, när det kommer till min egen rätt att stjäla. Lite av samma fenomen återkommer på andra ställen i samhället. När det kommer till att deklarera till exempel. Vi är alla överens om att vi ska göra rätt för oss och bryta mot lagen är inte okej, men när det kommer till deklarationen är det helt okej att göra allt man kan för att komma undan så lindrigt som möjligt. Här klappar vi varnadra på ryggen för den som lyckats bäst att lura staten på pengar.

Dubbelmoralen är intressant att beskåda och de som skriker högst när toppen av näringslivet roffar åt sig är dem som skriker högst nu när det gäller ”rätten” till fildelning. Det är samma sak, vi har bara olika skalor att jämföra dem mot. Om du stjäl musik och film från nätet är du inte bättre än de som stjäl på högre nivå. Du kan alltid säga att det är så mycket mindre pengar det rör sig om för de filmer och den musiken du laddar hem. Jo, så är det ju, men fenomenet i stort är så väldigt mycket större och i och med den inställningen från så många så blir fildelningen en stor summa pengar. Dessutom stjäl du och den handlingen i sig kan knappast rättfärdigas.

Vill du fildela så kan inte jag hindra dig, vill du stjäla kan inte jag hindra dig, men kan vi inte komma överens om en sak? Kalla det för vad det är och försök inte linda in ditt handlande till att vara något det inte är. Laddar du hem filmer och musik på exempelvis Piratbay så stjäl du! Varken mer eller mindre!

Har ni märkt det? Hur lätt man blir bortglömd i de flesta sammanhang. Det behövs egentligen inte särskilt lång tid med frånvaro förrän man inte finns i människors främsta medvetande. Hos vissa har man ju gjort ett så pass stort intryck att man finns kvar ett lite längre tag eller kanske till och med för livet. Hos andra försvinner man ur deras medvetande så fort man inte är i dess synfält.

Kunderna glömmer en så fort man inte hör av sig med jämna mellanrum. Det spelar inte någon roll hur nöjda de är med ens arbete hos många. Det gäller att hela tiden påminna dem om ens existens och om ens goda samarbete. Hos ens tidigare arbetsgivare och arbetskamrater är man snabbt bortglömd när de fortsätter i det vanliga tempot. Ibland lyckas man ju få en eller ett par lite bättre kontakter med några som man har fortsatt umgänge med, men annars är man borta ganska snart.

Hos männen ja, dessa män. Somliga tycks ju glömma en så fort de inte ens hör ett sms från en, andra tycks aldrig vilja fatta vinken. Somliga män fortsätter att höra av sig år efter år trots att de aldrig får ett lillfinger ens.  Hos vänner, nära vänner finns man ju kvar också såklart. Något som är uppenbart är att om man hållt sig undan en tid så är man inte längre den självklara att ringa om något händer längre. Det går fort! Å andra sidan hittar man lätt och snabbt tillbaka igen hos dem som faktiskt är ens vänner på riktigt.

Det är väl annars familjen man helt säkert kan veta att man inte glöms bort av. I familjen är man ju som en del av deras kroppar, deras medvetanden. Det är ju omöjligt att koppla bort dem om än för en liten stund och det är ju på gott och ont förstås. Det är ju å andra sidan ingen som kan reta en så mycket som ens mamma eller syster. Det finns inga som man kan bli så förbannad på som de i ens familj. Det är nog i och för sig priset man får betala för den ovillkorliga kärleken och närheten.

Ja vem fan behöver kärlek? Det finns så många negativa sidor med kärlek, jag minns. Jag minns alla gånger jag blev så förargad på honom för att han inte tvättade, för att han inte städade eller diskade. Jag minns de gånger jag kände mig sviken och besviken på honom. Jag minns alla gånger jag kände mig ratad av honom, alla de gånger han inte ville ha sex. Sex är väl inte så viktigt i ett förhållande? Det måste väl finnas andra saker som är bra mycket viktigare? Vänskap? Samhörighet? Kärlek? Respekt? Omtäksamhet? Lojalitet?

Allt detta är ju oerhört viktigt och sex är verkligen inte viktigt om man har ett fungerande sexliv, men när det inte fungerar som det borde... När den ena parten ständigt känner sig ratad, när man inte känner sig åtrådd, önskad, känner sig kvinnlig... Ja då har sex en enorm betydelse. Helt plötsligt blir sex, eller frånvaron av sex, det enda som betyder något. Frånvaron av denna närhet sprider sig till allt, till och med till den lilla obetydliga odiskade kaffekoppen som står på diskbänken.

Tjatig på det mesta, surkärring och bitter? Ja, det vet jag att jag blev. När jag ledsnade på att vara ledsen och känna mig ratad, när jag lesnade på att känna mig som fullkomligt oattraktiv blev jag elak. Jag tolererade inte längre att jag skulle behöva betala för hans oförmåga, hans ovilja. Efter att jag anklagat och rannsakat mig själv om och om igen orkade jag inte mer. Jag ville inte längre ta på mig skulden för hans ovilja att ha sex med mig. Då blev jag hemsk, jag tryckte på alla hans knappar, jag var vedervärdg.

Missförstå mig rätt, han var och är en underbar människa och man. Jag älskar honom fortfarande men numera som vän, mer som en familjemedlem än som mannen i mitt liv. Han var väldigt omtänksam, kärleksfull och sökte mycket närhet... bara inte sex...

Han var min allra bästa vän, han var den enda vuxna människan som sett alla mina jag, som fått äran eller oturen att känna hela mig. Han var den människan jag först av alla tänkte på när något roligt hänt mig, han var den första jag ville prata med när något tråkigt hänt. Jag kunde lite på honom fullkomligt när det gällde allt utom sex...

När det efter nio år tog slut bönade och bad han om en andra chans, en chans han fått så många gånger. Han sjukskrev sig från arbetet i en hel vecka och visste inte vad han skulle ta sig till. Det var det värsta jag någonsin har gjort. Att yttra orden, att såra någon jag älskade så mycket gjorde mig så ont. Beslutet var dock redan tagit, det fanns inte längre någon återvändo. Snart trettio år och inget sexliv? Nej så ville jag inte leva mitt liv, så kunde jag inte se mig själv i ytterligare tio år.

Jag och mitt ex hade kontakt som vänner i ungefär ett år efter att vi separerat. För min del var det ju aldrig någon större skillnad. Bristen på sex de senaste åren gjorde ju att vi redan var där... Tyvärr kände mitt ex inte alls likadant. Han orkade tillslut inte bibehålla vår vänskap, han klarade inte av att bibehålla vår kontakt så idag har vi ingen kontakt alls.

Jag saknar honom, jag saknar min allra bästa vän, han som känner alla nina jag. Jag saknar vår gemenskap, våra samtal, våran närhet. Jag vill ha honom precis som han var om jag kunde addera ett fantastiskt sexliv, eller åtminstone ett fungerade sådant. Jag saknar den totala samhörigheten, jag saknar kärleken.

Jaaaa, jag behöver kärlek, jag vill ha den och jag vill inte behöva kompromissa bort mig själv för att få den. Jag saknar ett förhållande efter 3,5 år som singel, jag saknar omtänksamheten, närheten, vänskapen, samtalen, lojaliteten, vetskapen om att han alltid finns där för mig, finns där som ett orubbligt berg. Jag saknar känslan av att vara någons allt, någons första prioritet. Jag saknar att ha någon att lägga min energi på. Jag saknar att ha någon som vill, orkar och törs möta alla mina jag. Jag önskar jag hade någon att öppna mig för...

Ja kärlek ja, jag behöver den! Jag vill ha den, men jag vill ha den stora kärleken och jag är inte villig att på något sätt kompromissa. Vill han inte ha mig lika mycket som jag vill ha honom eller tvärt om, då är det inget för mig att satsa på. Kärlek fullt ut eller inget... Jo kärlek behöver jag verkligen!

De flesta bloggar jag läser och följer är av ganska hög kvalitet när det kommer till det svenska språket. Jag uppskattar en välskriven text och jag kan inte rå för det, men jaghar en förmåga att döma personers intelligensnivå utefter det språk de skriver på.

I en blogg kan man självklart raljera och skriva med ett språk som inte passar sig i alla lägen, men det märks ändå om personen har förmåga att uttrycka sig eller inte i text.

Jag har verkligen svårt att följa bloggar där skribenten inte använder stora bokstäver eller vet hur man använder punkter, kommatecken och frågetecken. Jag vet att vissa slarvar av ren lathet, men när de väl vill skriva korrekt så klarar de av det med bravur. Jag har själv svårt att medvetet skriva fel, att inte börja en mening med stor bokstav eller liknande. Visst jag raljerar och skriver knappast likadant på bloggen som i arbetet, men jag använder mig av språket som verktyg.

Jag är kanske lite av en språkpolis ibland men att läsa texter där ingenting är i närheten av det svenska språket gör ont i mig. Don't like it!

Vad som är ännu värre är de texter som inte har något som helst flyt. Texter där man enbart rapar upp händlese efter händelse utan att väva samman historien på ett antingen underhållande eller i alla fall fångande vis. Såååå tråkigt!

Jo jag tar mig rätten att tycka igen och jo jag skriver själv ganska bra om jag får säga det själv, och det får jag för det här är min blogg (som du brukar säga Veronica).

Jag är däremot smärtsamt medveten om att just detta inlägg blev väldigt platt och utan känsloinlägg, vilket har en förmåga att göra det väldigt tråkigt! Men, men även solen har sina fläckar!

Här om dagen så lade jag upp en profil på Bloglovin. Sidan är ju knappast ny för mig men jag har inte undersökt den så särskilt tidigare. Nu har jag dock lagt upp flera av mina favoriter på den sidan, sådana bloggar jag vill följa. Den är ju helt suverän, framför allt för de bloggar som inte uppdateras dagligen och som du därav inte går in på så ofta. ALLA nya blogginlägg visas där så det är helt omöjligt att missa sina favoriters inlägg. Det enda negativa med sidan är att de som skriver massor av inlägg varje dag, dessa blir lite jobbiga att ha där. I övrigt kan jag verkligen rekommendera er att använda sidan för den underlättar något rejält!

Jag har nog aldrig, nästan i alla fall, sett något så gräsligt fult som foppatofflorna. De är en sådan otrolig styggelse mot allt som heter stil, mode och gud vet i allt! Nu kanske ni tänker att jag är ytlig? Jo det får ni tycka om ni vill, men jag har på allvar ingen som helst försåelse för dessa gräsliga ursäkter till skor.

Nu när våren är här så kryllar det av dem på gator och torg igen! Det är ju snudd på att man mår illa så gräsliga är de. Idag såg jag ytterligare en variant på dessa styggelser, värre än någonsin. Det var ett par vit och rosa zebrarandiga saker på en... ja kvinna tror jag det var. Hon hade dem på sig mitt på ljusa dagen, mitt i stan! Helt tokigt!

För er som skyller på att de är bekväma eller praktiska, VAD SOM HELST ÄR BÄTTRE ÄN DESSA! Det finns hur snygga alternativ som helst till dessa, så varför väljer man att se ut som en idiot? Dessa gräsliga skor borde inte få säljas, de borde inte ens vara tillåtna att ha hemma på tomten eller altan!

SKÄRP ER SVENSKAR, SKÄRP ER! Ibland måste man tänka lite och inte bara följa alla andras idiotiska nyck!

Jag har en profil på en nätdejtningsida. Jag är inte inne särskilt ofta och kan knappast kalla mig aktiv. Jag lade upp den för en tid sedan men ledsnade i princip redan innan jag börjat. Jag fick i alla fall en hel del meddelanden och de flesta verkar ju inte vara helt bakom flötet. Min profil bjuder dock inte in dem som är helt bakom flötet, den skrämmer nog snare bort dem.

Idag loggade jag dock in på sidan och visst hade jag några meddelanden. Det var dessutom en tjej som varit inne på min sida, vilket vanligtvis brukar innebära att det är någon smått svartsjuk tjej som kollar in konkurrensen. Tjejens sida var helt anonym, hade inga öppna kommentarer eller bilder som på något vis skulle kunna avslöja något om henne. Jag funderade dock inte vidare så mycket på det utan gick och åt frukost.

När jag kom tillbaka till datorn hade jag fått ett meddelande från henne. Hon förklarade att hon just loggat in på sin sida som hon inte använt på länge och frågade om jag hittat något roligt där. Jag vet inte om det bara är jag som är paranoid men jag blir genast misstänksam. En hetro tjej som söker tjejer att mejla med på en nätdejtningsida? Näe det är inte så troligt va? I alla fall inte när det i hennes profil är uppenbart att hon söker efter en man. Så min fundering är, vem är den här personen? Någon som känner mig och spelar mig ett spratt?

Det är bara att konstatera, jag är en puckomagnet! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men puckon tycks dras till mig som flugor till hundskit! Jippi!

Jag vet inte HUR många gånger mitt ex sa till mig att jag fick sluta att vara så jävla trevlig mot alla. Han ledsnade efter ett tag på att "rädda" mig ur alla konstiga situationer. Jag vet inte hur många gånger jag ringde honom och bad honom komma för att jag hade ett pucko efter mig.

Jag antar att jag är trevlig, glad och positiv mot de flesta. Jag ser ingen anledning till att inte vara det om de inte gjort eller behandlat mig på ett sätt som är fel förstås. Att jag är trevlig och inte rakt av dissar dem tycks dessa puckon ta som en invit eller något. Bara för att jag inte igonerar folk betyder det ju knappast att jag bjuder in till oanständiga förslag. Ska man verkligen behöva vara otrevlig för att inte behöva dras med puckon?

Senast i dag var det en minst sagt suspekt person som försökte ta kontakt med mig. Jag hade lånat min mammas bil, en Nissan Micra av äldre modell för att åka och kolla på bland annat balkongmöbler. När jag svänger in vid Plantagen åker det en likadan Nissan Micra i en annan färg framför mig. Jag inser redan i blien att nissen som kör den andra bilen tittar lite extra. Jag parkerar och går in, han sneglar för fullt när han går före mig. Jag väljer då att gå åt motsatt håll, strosar runt lite och ser sen tulpanerna. Jag tänker att jag ska köpa ett par knippen åt mamma. När jag väl kommer fram och står och väljer vilka jag ska ha så visar det sig att mannen med Micran står där. Han utbrister i en ramsa om just bilen Nissan Micra och förväntar sig att jag ska känna en tillhörighet till honom bara för att bilarna är likadana. Alltså hur vanliga är inte dessa bilar egentligen? Eeeh, hehe okej säger jag, tar snabbt mina tulpaner och går därifrån. Han följer efter en liten stund men försvinner tack och lov inom kort.

Innan denna man var det ju en idiot på min förra blogg som lyckades ta reda på vem jag var och började skicka saker hem till mig... Jag har dessutom haft en man efter mig som trodde att vi var snudd på ett par efter några få mail och som i ett halvår därefter skrev inlägg i sin blogg om mig trots att jag sagt att jag inte ville ha med honom att göra.

När jag pluggade jobbade jag extra och stämplade biljetter vid pendeltågen. Jag pratade alltid med städarna som kom in i kuren för att äta eller låna toaletten. Att jag inte totalt ignorerade dem visade sig vara helt fel taktik av mig. En man, som inte hade varit i Sverige så länge och inte kände några "ursvenskar" i större utsträckning, började fråga mig om jag var singel. På den tiden var jag tillsammans med mitt ex och jag var ju van vid att detta var "ursäkt" nog för att slippa undan alla skamliga förslag. Vad gjorde snubben? Jooo han bjöd hem både mig och min sambo för intima träffar och middag! Jisses så arg jag blev och jag kan säga att han vågade inte komma in och låna varken toaletten eller micron när jag jobbade efter det.

En annan man började ta reda på när jag jobbade och kom förbi även när han var ledig. Han ringde in till kuren och ville komma förbi och hälsa på mest hela tiden. Den här killen var visserligen gullig och trevlig, men han fattade inte riktigt vart gränserna gick.

I mitt nuvarande jobb råkar jag ut för puckon mest hela tiden. Det är framför allt kunderna som inte riktigt vet vart gränserna går. Jag har vid ett otal antal tillfällen råkat ut för kunder som mer än gärna vill träffas, men som uppenbarligen inte vill handla av mig. Hur ofta lär du dig en säljares nummer, ringer du upp denne när du missat samtalet, när du dessutom vet vad denne ska sälja och du till råga på allt vet att du inte är intresserad av att handla av denne? Nej jag tänkte väl det, det händer ju inte alltför ofta! Jag har en förmåga att få kunderna att berätta allt och lite till om sig själva, vilket ofta är bra. Om de dock bara är ute efter att ragga och inte av att handla så slösar ju de på min tid!

Listan kan göras HUR lång som helst men jag tror jag nöjer mig här! Det är bara att konstatera att jag är en riktig puckomagnet!