Jag blir så irriterad! I dag har jag haft en duktig dag. Jag har lagat mat, bakat, handlat, varit på Ikea, jobbat med affärsplanen och pantat pet-flaskor. Det där med att panta tomglas är något jag gärna skjuter på hur länge som helst, jag har säkert inte gjort det på ett år och följdaktligen fick jag hela 70 kronor eller något sådant i pant. Det var mycket trevligt såklart!

Senare ikväll skulle jag då fortsätta att vara lika duktig och gå ut med tomglasen till återvinningsstationen. Även detta är något jag gärna skjuter på trots att den ligger runt hörnet bara. NU hade jag dock bestämt mig att tjuren vid hornen så att jag blev av med kassarna. Jag hade tre hela papperskassar med gamla flaskor som stått och dammat igen. Jag fick därmed ta två vid första omgången för att gå ytterligare en gång därefter.

När jag kommer dit är det överfullt rakt av och det får inte plats en enda flaska ofärgat glas. Några har ställt sina kassar nedanför vilket även jag gör, men inte innan jag sett mig omkring ordentligt. Det är ju trots allt olagligt att göra så och jag har minsann sett på TV att det finns sopspanare som letar efter förbrytare. Så ännu en gång har jag lyckats begå brott med glas inblandat idag. Jisses, vart är jag på väg? Det mest irriterande är ju att det är överfullt och jag har inte mage att gå dit med min sista kasse, så nu har jag fortfarande massor av tomglas här hemma! TYPISKT, varför skall allt hända mig?

Jag var alltså på Ikea idag och lyckades göra av med lite pengar. Jag förklarade för mamma att jag känner mitt samhälleliga ansvar och väljer att spendera mina pengar som blir över pga sänkta räntor osv. Jag ska, om jag så ska göra det ensam, se till att vi kommer ur den här ekonomiska krisen. Jag spenderar!

I alla fall så skulle jag komplittera några glas jag köpt på Ikea. Dessa glas är fina men väldigt tunna, vilket innebär att de väldigt lätt går sönder. Jag skulle bara ha två stycken men tog en sådan glaslåda som Ikea har för att vara säker på att de skulle hålla hela vägen hem. Jag hade ställt lådan i den gula säcken som i sin tur hängde på en gul-Ikea-säck-vagn. När jag nästan var vid kassorna så hände det, ett av glasen rasade ur och gick i tusen bitar.

FAN, tänker jag och ser mig omkring. Runt omkring var det ganska tomt men självklart var det ett medelålders par som såg och gubben kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera det hela. Jag ser mig omkring efter någon som arbetar där, jag tänker att det är bäst att säga till eftersom det nu låg stora glasbitar mitt på golvet. Alldeles nyss hade ju stället kryllat av personal, men inte nu inte. Vad gör jag då? Jo, jag smiter iväg och skyndar mig att betala och försvinna ur Ikeas åsyn.

Jag får ju lite dåligt samvete nu, jag smet undan att betala det hela och dessutom så låg det glas kvar när jag gick. Visserligen tog jag bort det värsta och lade åt sidan men ändå... Skäms lite gör jag allt. Men om ni ser på nyheterna att någon har fått glas i foten på Ikea Kungens Kurva idag kan ni väl varna mig så att jag kan ta bort detta inlägg?

trots att det är söndag och jag hade kunnat sova tills jag vaknade. Problemet är ju att om jag gör det så har ju halva dagen gått innan jag kommit igång och idag måste jag ju till Ikea igen. Det är så typiskt att jag blev tvungen att ta mig till Ikea idag igen, jag var ju där för två veckor sedan. Jag glömde ju att köpa barnsäkerhetsspärrar eller vad det nu heter. Mina vänner jag ska till nästa helg har ju beställt sådana så det är bara att ta sig i kragen och åka dit igen. Uschj och fy!

Därefter måste jag hinna laga mat också. Jo jag vet, det låter ju som om det inte är en så big deal men för mig är det det. Jag ska se till att laga mat så att jag inte behöver köpa lunch ute hela veckan, duktiga jag va?

Jag ska dessutom hinna jobba lite till med min affärsplan, det tar tid och det är mycket man måste ta hänsyn till. Tack och lov för Internet, vad gjorde man förr i tiden egentligen?

Jag vet, ett totalt ointressant inlägg för er att läsa, men men...

NU ska jag hoppa in i duschen och göra mig i ordning för en resa till Lovely Ikea!

Min nya balkong är underbar och jag har tidigare trott att solen skulle komma vid tvåtiden till min balkong när solen står som högst på himlen under sommaren. Ack så fel jag hade för solen kommer till min balkong redan vid ett nu, tänk att jag i sommar kommer att ha sol från tolv till nio! Jippi, jippi, jippi!

Så nu sitter jag alltså på min balkong och myser i solen. Dessutom är jag så produktiv att jag sitter och snickrar på min affärsplan. Det är lite småjobbigt att försöka se vad som står på skärmen i solen, men det får jag ta helt enkelt!

Jag blev lite inspirerade när jag såg programmet Dragnästet på ettan här förut. Det är ju inte så att jag söker efter riskkapital för mitt företag, men det är intressant att se vad riskkapitalisterna ställer för frågor. Något jag framför allt tänkte på var hur lite frågor de ställde trots allt och att de inte ens krävde att se papper på de siffror de pratade om. Inte för att papper i sig spelar någon roll, men kalkyler och genomtänkta planer känns som en mycket viktig del om man ska gå in med pengar i ett annat företag kan man tycka.

I vilket fall som helst ska jag nu fortsätta mitt skrivande på min egen affärsplan!

När jag var 17 år och gick i gymnasiet hände något så hemskt. Det var nog något av det värsta jag hittills varit med om.

Två av mina vänner färdades genom natten, de hade åkt utomlands, helt oplanerat, varit spontana, valt att åka iväg och roa sig. De var med två killar i Norge, natten var mörk och kall och bilen rusade genom mörkret. Tjejerna låg och sov i baksätet medan de svävade fram, snabbare än vad dem förmodligen borde ha gjort. Killarna satt där fram, den ena körde och den andra satt brevid. De körde genom bergen och vägarna var inte alltför raka, det var kurvor, backar och krön. Det fanns varken gatubelysning eller annat ljus mer än det ljus om kom från bilen.

Killarna lyssnade på musik och roade sig som bäst, medan tjejerna sov som små barn där bak. De passerade backe efter backe, kurva efter kurva tills det helt plötsligt dök upp en bergsvägg. Den dök upp som från ingenstans, stod i vägen och den reste sig inför dem som en stort mörkt bergatroll. Bergatrollet det hemska, det elaka och det hungriga som älskade små sovande flickor, stod stilla och väntade. Det väntade in bilen som kom i alltför hög fart och som körde rakt in i dess gap. Det var som om bergatrollet hade gjort det förut, som om han visste precis hur han skulle öppna sitt gap, som om han visste precis precis hur han skulle tugga bilen för att få smaka på de två sovande flickorna. Han spottade ut pojkarna, dem smakade tydligen inte lika sött.

Nyheten träffade mig och mina vänner som en orkan. Den slog runt och tog med sig allt som fanns i dess väg. Ingen och inget lämnades oberört. När några veckor passerat efter nyheten kom vi in i orkanens öga. Det blev stilla, så stilla som om världen helt hade stannat. Vi visste inte längre vad vi skulle tro, om vi faktiskt skulle tro på det som hade hänt. Vi ville ju inte tro att något så hemskt skulle kunna hända, inte med någon som vi kände, sånt här händer ju bara andra. Ögat stannade bara hos oss för en kort, kort stund. Vi blev snabbt igen varse om vad som faktiskt inträffat och det gick inte längre att ignorera sanningen.

Begravningen kom här näst. Den hölls i en stor kyrka, en kyrka som sällan varit fylld, förmodligen inte på flera hundra år. Denna dag var den fullare än någonsin, människor stod på kö för att visa sin respekt. Alla ville vara med och sörja dessa två små töser. Familj, vänner, lärare, nära och kära, sist men inte minst de tu stackars pojkarna. De pojkarna som överlevt och som önskade att det var dem som låg där i kistorna. Pojkarna som bara var 20 år gamla men hade varit med om något som de där och då visste att de skulle bära med sig för resten av sitt liv. Skammen, ångesten och rädslan som speglade hela deras kroppsspråk, i deras blickar går inte att beskriva...

Begravningscermonin minns jag än i dag, mer än 15 år senare i detalj. Jag minns allt och mardrömmarna fanns med mig under en lång tid därefter. En av mina närmaste vänner var med och planerade själva begravningen. En 18-åring vars känslor låg på utsidan var med och beslutade att alla som fanns där, alla som ville vara med och sörja töserna skulle få se dem i vitögat. Kistorna stod öppna under hela cermonin. Flickorna ville vara med och dela världen, ville se de sörjande och inte vara instängda tydligen.

Det låter fint, poetiskt och vackert men jag kan tala om för er att det var varken fint, poetiskt eller vackert. Det var groteskt, hemskt och läskigt. Visste ni att två unga, döda töser, töser som dött under sådana våldsamma omständigheter, som brutalt brutit sina nackar, inte alls ser ut som sovande dockor? Visste ni att det inte är som i amerikanska filmer? De sminkas inte alls. Brotten i nackarna var smärtsamt synliga, som blålila ränder längs hela deras halsar. Huvudena satt på plats, men det såg nästan ut som om de var ditsatta men att man missat med en centimeter eller två. Den vita, nästintill genomskinliga huden kom det som ett skimmrande ljus av blått från. Blålila läppar och ringar runt ögonen. Kloliknande naglar som vuxit ända sedan den hemska olyckan skett. Håret låg livlöst, glanslöst utspritt på deras kuddar. Naglarna och fingrarna var helt blåa, som om de mosat blåbar med händerna och inte tvättat sig. Visste ni att håret och naglarna fortsätter att växa i flera veckor efter att en människa dött?

Kyrkan fylldes av stilla gråt, av en sörjande massa och tiden stod still. Det fanns inte ett torrt öga i hela kommunen den dagen. Själv bär jag med mig denna dag i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag kan inte sluta tänka på troll så fort jag tänker på den dagen. Troll ja, för det var troll jag drömde om den närmaste tiden efter denna upplevelse. Det var två hemska och läskiga troll jag drömde om. Troll som reste sig ur kistorna och jagade mig längs mörka bergsvägar. Jag jagades natt efter natt av trollen mellan kurvor och backar, mellan bergen... Svarta, mörka vägar med oändligt höga och skrovliga, blåsvarta bergsväggar i iskalla, regniga nätter i de ödsliga bergen.

Den här dagen påminns jag av så fort jag hör dessa två låtar. De spelades under cermonin, jag blir alltid så ledsen och vemodig när jag hör dem. De får mig alltid att tänka tillbaka på de två hemska kistorna som stod där, öppna med två nästintill vampyrliknande varelser där i. Jag önskar jag sluppit se dem den där dagen, sluppit se de två vampyrerna och istället haft det starkaste minnet av dem som två mycket vackra, unga och livfulla fröknar. Jag önskar mitt minne kunde fyllas av tjejerna som hade liv och rörelse istället för de två troll jag såg.

Eftersom det bara går att lägga upp ett YouTube-inlägg på denna sida får jag delge er det andra så här.... http://www.youtube.com/watch?v=ya1RmPteUk4

Vi hade ju bestämt det, fler gånger om. Vi skulle inte ha sex flera gånger, vi skulle ju bara vara vänner.

Det började från allra första gånen med en flirt och dejting men ganska snart bestämde vi oss för att vi inte var rätt för varandra. Efter en tid med mycket kontakt som vänner skulle vi i alla fall träffas igen. Vi lagade mat, eller... han kom hem till mig och lagade mat. Vi åt middag och drack gott vin, hade det riktigt mysigt och vips så blev det som det blev. Det var första gången vi hade sex. Detta var för 2,5 år sedan och han var fullkomligt fantastisk, han visste precis hur en kvinna skall behandlas. Det var utan tvekan den bästa natten i hela mitt sexuella liv!

Morgonen efter åt vi frukost, tog lång tid på oss och han är den mest omtänksamma personen man kan tänka sig. Hela tiden var vi båda medvetna om att vi bara var vänner med förmåner, ingenting mer. Inga krav, inga förväntingar.

Tiden gick och vi hade fortsatt kontakt och efter ett tag var det då dags igen att träffas... Detta hände ju ett antal gånger. Jag menar, man är ju bara människa och efter att ha fått det jag fick av honom var det ju knappast så att jag hade så mycket att sätta emot. Efter en tid rann vårt sexuella förhållande ut i sanden och båda har dejtat andra. Under hela tiden har vi kunnat prata dejting och förhållanden med varandra utan svartsjuka och liknande. Han är en nära och kär vän vid det här laget. Vi är fortfarande båda singlar men vi hade verkligen bestämt oss för att våra förmåner var lagda åt sidan och ingenting mer än vänskap fanns mellan oss tills för en månad sedan...

Då ringer han vid tolvitiden en fredagsnatt och har ingenstans att ta vägen. Han bor själv så avsides att det enda sättet för honom att ta sig hem är med taxi för 1500 kronor. Hans vän som han skulle sova hos hade försvunnit och svarade inte i telefonen... Så kom han på den briljanta idén att ringa mig, han var ju ändå inte så långt från mig. Jag som är dum nog tror att vi faktiskt ska kunna sova brevid varandra utan att göra mer än att kramas låter honom komma hit.

Natten passerar lugnt och fint och tidig morgon gryr... Jag väcks av en omtänksam hand på magen och så... Damn it! Fan fan fan vi skulle ju inte!

En månad senare idag och nästa sms kommer men denna gång har jag fan lärt mig min läxa! Nope, jag är inte på min favoritkrog där han "råkar" hålla hus ikväll och han kan INTE sova här som vän! Så det så!

Jag har under en längre tid funderat lite på vad jag vill göra när det kommer till mitt arbete, min framtid i arbetslivet. Sedan i somras har jag funderat på en idé jag har haft om att start eget. Jag har ju aldrig drömt om att strata eget i sig, men jag skulle kunna tänka mig det om jag nu kom på en alldeles supersmart affärsidé.

Jag har finurlat kring en idé jag haft nu en tid och har bollat den med lite olika personer som arbetar i angränsande områden. De flesta har enbart tyckt att det är en bra idé då det egentligen inte skulle finnas speciellt många riktiga konkurrenter på marknaden. Dessutom tror både jag och dem att det faktiskt finns en efterfrågan på denna tjänst som ännu inte är mött.

Idag fick jag oväntad men välkommen vind i seglen och tog upp tankarna på allvar. Det började nog redan i fredags då min tokiga chef avslutade veckan med att vråla i vanlig ordning om de mest banala sakerna. Nej han är verkligen inte klok. När jag i morse var på väg till arbetet såg jag verkligen inte fram emot dagen då jag visste vad min chef var på för humör. På väg in i tunnelbanan var det dock någon som sträckte fram en kasse till mig. Det var ett gäng människor som i vanlig ordning delade ut goodiepåsar. Jag brukar ju i princip aldrig ta emot något men av någon anledning gjorde jag det i morse. Det visade sig vara en påse med massor av information om att starta eget. Hur man ska gå tillväga och vart man till och med kan vända sig för att få gratis råd, hjälp, till och med en egen mentor. Jag blev nyfiken och började bläddra bland materialet.

Väl på jobbet börjar min underbara chef måndagen med att vråla igen. Denna omgång är det min tur att ta emot hans skit, förra gången var det någon annans... Jag satte ned foten ännu en gång och frågade honom om det var på detta sätt han lärde ut säljchefer att cocha, entuasmera och peppa sin personal. Ni kan ju tänka er att det inte var uppskattat.

Det kändes helt plötsligt som om det var ett omen av något slag. Det kanske är så att jag ska starta eget nu? Det kanske är så att just min idé är som gjord för att satsas på? Efter att ha diskuterat frågan ännu en gång med ytterligare en person är mitt engagemang väckt! Det är underbart att känna ett engagemang igen, att verkligen tro på något och det lockar mig att starta mitt eget, att slippa idioter som min chef dessutom. Tidigare har det nog mest skrämt mig, det är ett stort steg och det är en risk jag tar, MEN jag tror faktiskt på min idé.

Så efter att jag jobbat över i vanlig ordning skyndande jag mig hem för att kunna sätta igång med min research. Jag har börjat skriva en affärsplan! Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Den här helgen har jag varit jätteduktig, jag har städat, fixat och donat här hemma, storhandlat mat, lagat mat, bakat bröd, lagat mer mat och sen har jag ju diskat om och om igen. Det ÄR inte särskilt roligt att laga mat, men jag hade verkligen bestämt mig för att försöka vara lite ekonomisk och inte köpa frukost, lunch och middag ute. Det är ju helt tokigt att göra det ju! Så den här helgen har jag verkligen gjort allt för att vara duktig, men så trött jag är på att diska och då har jag ändå diskmaskin. En liten en visserligen och jag kan lova att den har gått varm nu i helgen!

Nej det här med hushållsarbete är verkligen inte min grej har jag kommit fram till ännu en gång!