... vad som helst skulle funka, men gärna NU i och för sig. Jag nöjer mig dock om jag får det inom en vecka, men det är väl inte så troligt. Jag behöver det och jag behöver det illa, helt otroligt mycket just nu. Liiite närhet, omtanke men framför allt mycket SEX skriker min kropp efter!

Ja, ja jag får väl helt enkelt se till att lösa detta på något vis... hmm I wonder how.

det kan ju ingen säga annat än, men jag kan helt sanningsenligt säga att det ÄR skönt att bebisarna tillhör någon annan. Jag kan ännu mer säga att det är skönt när det finns två bebisar i samma familj, de tar upp all tid och allas medvetande precis hela tiden. Hur söta de än må vara så måste jag erkänna att när de skriker om vart annat hela tiden så är det lite jobbigt. Att hela dagarna jämt och ständigt måste planeras efter de små krypen dessutom gör inte saken bättre. När man börjar bli som tröttast på dem så händer det dock, man får ett så där urgulligt leende så att man bara smälter. De är ju helt otroligt charmiga och fina. Fullkomliga!

Trots deras fullkomlighet så undrar jag om jag någonsin skulle orka, vilja eller om jag någonsin kommer att känna suget efter egna små bebisar. Jag vet inte, men det känns inte alls helt självklart. 33 år och inget bebissug alls ännu, nej det blir nog ingen bebis för mig, men vem vet, kanske jag träffar mannen som kan få mig på andra tankar någon gång. Tills dess är jag helt klart nöjd med att låna dem en stund när de ler och är glada för att lämna tillbaka dem till mamma när de börjar bli kinkiga och griniga.

Min helg på Gotland har varit underbar! Jag var och hälsade på två nära och kära vänner som skaffat sig inte mindre än två små sötnosar till barn. En liten Linus på sex månader (idag) och en liten Ellie på två månader (inte idag).

Det här paret är helt fantastiskt otroligt. Jag tror inte jag har träffat ett så underbart par någonsin. De är så samspelta och konstigt vore det väl annat efter 15 år tillsammans. De har så mycket kärlek och det lyser om dem när de ser varandra. De har under sina 15 år tillsammans lyckats med den smått omöjliga uppgiften att växa och utvecklas tillsammans i samma riktning. När en av dem kommer in i ett rum där den andra redan är sprids en fantastisk värme. Det är en sådan värme som vi alla skulle vilja vara en del av. De ser varandra, de känner varandra, de berör varandra, fortfarande. Det finns ingen annan än dem två för dem två. Helt otroligt! Dessa två gör snudd på allt tillsammans och de trivs med det. Det innebär inte alls att de är tråkiga eller inåtvända utan snarare tvärt om. De är bara väldigt samspelta och underbara människor, jag känner mig lyckligt lottad att få vara vän med dem båda.

Jag hade förmånen att för snart tre år sedan få dela deras stora dag, den dag de gifte sig. Det var så otroligt vackert ute bland karga klippor på en av Gotlands sydligaste stränder. Med det oreglerbara havet som bakgrund gav de löfte om att älska varandra i nöd och lust, för alltid och alltid. Då, för snart tre år sedan fick de enbart registrera ett så kallat partnerskap.

I höstas blev jag inte alls förvånad över att höra att de väntade tillökning till familjen. Jag blev så glad för deras skull. Några bättre föräldrar kan jag inte tänka mig, två kvinnor som är så trygga i sig själva, smarta, intelligenta, varma och omtänksamma finns knappast och bättre föräldrar får man leta efter. Något jag däremot blev väldigt förvånad över var att de båda två var gravida. Å andra sidan så går de alltid sin egen väg och dessutom gör de sällan saker och ting lagom. Ska det göras så ska det och kan ni tänka er att båda föräldrarna har gått igenom samma sak, nästan samtidigt och får dela föräldrarledigheten tillsammans, det kan ju bara vara rätt.

I fredags hade de en Välkommen-till-världen-fest som jag och cirka 40 andra var bjudna till. Det bjöds på massor av god mat, dryck och sällskap. När vi alla satt och åt klingade en av de nyblivna mödrarna i ett glas. Nu skulle det hållas tal och hon hälsade oss välkomna. Välkomsttalet övergick till en stor överraskning för i fredags den 1 maj 2009 var den första dagen som äktenskapet blev helt könsneutralt och där och då vegs de en andra gång. De är nu fru och fru igen på alla sätt som någon annan kan bli det i vårt land. Det kan mycket väl vara så att jag fick ta del av det första homoäktenskpets vigsel i Sverige någonsin och jag är dessutom ett officiellt vittne. En historisk händelse!

I helgen ska jag till Gotland och Visby för att hälsa på lite vänner. Det ska verkligen bli jätteroligt och trevligt. De har fått två små bebisar som jag ska få träffa, en pojke och en flicka och på fredag ska de ha en Välkommen-till-världen-fest för dem.

Jag har ju funderat lite på vad jag ska köpa för fin present till dessa två små bebisar. Jag har ju inte riktigt koll på sådana små barn, eller barn över huvud taget så det är inte det lättaste att komma på. Dessutom är föräldrarna väldigt stil- och modemedvetna så ska jag ge något måste det vara bra. De skulle ju naturligtvis bli glada oavsett, men jag sätter ju själv ribban högt när jag vet hur petiga de är.

En kollega föreslog att jag skulle köpa två viner som behöver lagras i typ 18 år, men det känns lite väl makabert att ge nyfödda vin. Jag vet inte, men alkohol är inte riktigt vad jag vill köpa till två små oförstörda bebisar. Är inte det helt sjukt att ens tänka tanken? Det lustiga är att det var en "proper" tjej som föreslog det och ännu värre var att ännu en "proper" tjej tyckte att det var en alldeles fantastisk idé. Jisses, vad jobbar jag med för människor egentligen? Nej något vin får de inte av mig de närmaste 20 åren.

Jag funderade sen fram och tillbaka på vad jag skulle köpa, de är ju dessutom två. Till slut kom jag på det, jag köpte en digital fotoram. Det var väl ändå en bra present? Då kan de ju alltid ha uppdaterade familjefoton. Dessutom kan de uppdatera den med vänner, familjemedlemar och annat löst folk. Till råga på allt så kan man spela upp filmer och musik i fotoramen, så när de blir lite större kan de få rörliga bilder och musik.

Jag känner mig riktigt nöjd med presenten faktiskt och det känns som om de kan ha nöje av den länge. Dessutom vet jag ju att föräldrarna älskar teknik så de kommer att bli jätteglada.

Sen är det ju så att även jag är svag för teknik ska jag erkänna. Jag har dock aldrig funderat på att köpa en digital fotoram tidigare. Efter att jag haft den hemma i ungefär en timma så övervägde jag dock helt seriöst på att behålla den för mig själv och köpa en ny till dem. Frågan är ju bara vad jag ska ha en digital fotoram till? Meeen den är ju så fin och det är ju sååå kul med elektronik!

Jag tror jag har besinnat mig för stunden... om jag ska vara realistisk så behöver jag ju faktiskt inte en sådan... Well, well time will tell.

När våren kommer, kommer den med ljust, värme och energi. Ljuset lockar fram oss inåtvända nordbor så att gator, torg och gräsplättar fylls av glada, öppna för att inte tala om snygga människor. Våren, värmen och ljustet ger oss en energi som varit undanstoppad under hela den mörka vintern. Underbart!

Även jag blir fylld av energi, jag påverkas något oerhört av vädret, ljuset och värmen. Jag behöver verkligen ljuset för att min sinnesstäming skall stå på topp. Tyvärr finns det några några små, små men ack så elaka nackdelar som kommer fram så här på våren. Jag är helt säker på att de finns till för att se till att jag inte blir alltför hög på livet. Det vore väl ändå illa om jag skulle vara helt på topp någon gång? De små djävulsynglen är så små att de inte ens går att se. De smyger sig in i min näsa, mina luftrör och lägger sig när de är som flest som ett fint, fint osynligt puder i ansiktet. Djävulsynglen sätter efter ett tag igång och sticker mig, de får mig att nysa och ser till att jag mår allmänt dåligt, allt för att jag inte ska kunna njuta fullt ut av våren, värmen, solen och ljuset.

Tack och lov finns ju de små, vita änglarna som hjälper en att motstå djävulsynglen. Dessa små vita änglar är dock inte helt och fullt goda, de vill gärna också vara med och påverka mig och ta ned mig på jorden. Detta innebär att jag först försöker stå ut så länge jag bara kan utan änglarna. Jag biter mig fast vid livet utan vita änglar så länge jag bara kan, men idag kom då dagen då jag inte längre kunde stå ut.

I dag blev jag tvungen att erkänna mig fullkomligt besegrad i kampen mellan djävulsynglen och änglarna. De sliter i mig fram och tillbaka och vill ha mig helt i sin makt. I förmiddags tog jag då till slut två små änglar och redan inom ett par timmar var djävulsynglen motade och jag var på topp igen. Pigg, glad och på superhumör var bara förnamnet... i två hela timmar. Änglarnas slog till när jag minst anade det, när jag som minst kunde tackla dem.

Mitt under en intervju kom baksidan som ett slag i ansiktet. Killen jag intervjuade tycktes aldrig vilja sluta prata, han tog gott om tid på sig, tänkte efter och tyckte aldrig komma till punkt. Jag trodde på allvar att jag skulle somna efter ett tag och jag kom på mig själv att jag glömde bort att lyssna på vad han sa om och om ingen.

Nu är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta för mig, jag kan knappt hålla ögonen öppna och inser ännu en gång, det är bara att ännu en gång känna sig besegrad! Vad ska en kvinna behöva göra för att få vara på topp?

Damn it!

Något jag har funderat på den senaste tiden är min jakt på kärlek. När jag är nere, hängig och deppig så längar jag något så oerhört mycket efter närhet och kärlek. Jag längtar efter tvåsamheten och den totala samhörigheten helt tokigt mycket.

Nu är jag på väg uppåt och har kommit ganska långt på vägen och ännu en gång finner jag mig inte söka eller längta längre. Eller det är i och för sig en sanning med modifikation, det är klart att jag gärna skulle vilja träffa någon att dela mitt liv med, men det är inte längre lika viktigt. När jag är på topp har jag sällan ens tid att tänka i banor av att träffa någon, händer det så händer det.

Nu jobbar jag på att komma tillbaka och komma tillbaka fullt ut. Jag har kommit igång att ta hand om mig själv igen, både fysiskt och psykiskt. Det är så skönt! Jag ska byta jobb, har börjat träna och äta riktigt ingen, jag har lite att ta igen. Tack och lov så vet jag ju att när jag väl bestämt mig för något så ser jag till att det händer. I detta fall är envishet en gåva som gör att jag i princip alltid lyckas när jag företar mig något.

Ett och ett halvt år efter att jag börjat på mitt jobb är det dags att ta mig upp och bort från skiten. Nu är jag helt redo och jag har något jag brinner för. När jag brinner så finns energin och jag får oanade krafter över till allt möjligt annat, man hinner ju med så väldigt mycket när engagemanget finns på plats.

Jag ser nu fram emot att träna igen, att röra mig, umgås med vänner och framför allt, se till att få mitt företag på fötter. Jag ser fram emot att vända psykot ryggen och gå min egen väg.

Allt här i livet tycks gå i ett, om inte en sak fungerar påverkas allt annat. Om en sak finns som ger en energi sprider det sig till allt annat.

Jag har ont i nacken, ryggen och ena axeln nu så det är hög tid att boka tid hos en massör. Så är det när man inte har en stark man som kan massera en. Å andra sidan är min erfarenhet av män och deras massage sådär. Stora ord om massage och sen när de väl har chansen så uteblir den helt, eller i alla falla massagen på rygg, axlar och nacke.

Vad är det med män och massage? Alla tycks ha massageolja hemma minsann men jag undrar vad de har den till för inte tycks de använda den, inte på mig i alla fall. Är jag inte massagevänlig eller? Det har hänt mig ett antal gånger... Fan, what to do? Nej jag får helt enkelt betala för kalaset för som det ser ut just nu finns det inte en enda potentiell gratismassage i närheten, inte av någon jag skulle kunna tänka mig klä av mig för i alla fall.

Ibland är det faktiskt tillåtet att stjäla. MIn underbara chef som jämt och ständigt härjar om att alla gamla kunder bara förfaller. Då talar vi om företag som varit kunder för ibland tio år sedan. Dessa kan ju knappast kallas för kunder och det finns ju inte en enda av cheferna kvar efter så lång tid.

Idag talade jag dock med en av våra, eller egentligen min chefs kunder. De hade ringt in tidigare och ville kolla upp en utbildning som dock inte blev av just nu. Istälelt verkar det som om de kan tänkas behöva hjälp med rekrytering framöver, vilket min chef naturligtvis hade missat helt. De ska inte bara rekrytera EN säljare utan kan tänkas behöva hjälp med ett antal säljare under hela året. Fatta vilken stor affär det kan bli och den blir i sånt fall min, min, MIN!

När jag berättade detta för min chef märktes det att han skämdes väldigt. Han vrålar på oss om andras gamla och kalla kunder, men han kan inte ens hålla reda på sina egna varma kunder. Han började ursäkta sig med att han hade tänkt att ringa dem, att han inte fått tag på dem och så vidare. Tänkt? borde jag ha vrålat i stil med hans utbrott. Tänkt räcker inte, har du inte fått tag på dem är det väl bara att ta bilen och svänga förbi. Sätt dig i lobbyn tills dess att de har tid för dig! är vad min chef brukar slänga ur sig när han är på det humöret.

Att jag dessutom drar in multirekrytering hos hans kunder är ju bra pinsamt för honom. Det är i och för sig väldigt skönt för det innebär att han kommer att hålla sig lugn en tid framöver nu.

Förra veckan när han fick ett utbrott fick jag nog. Jag orkade faktiskt inte sitta och lyssna på hans fjantiga och obefogade utbrott. Han avslutade förrförra veckan med att vråla och började förra veckan med att vråla. Vad vrålade han om då? Jo, att jag hade mejlat honom om en faktura han inte hade betalt. Leverantören ringde och jag tog ett meddelande och det borde jag ju ha förstått att jag inte skulle ha gjort, eller?

Ja i vilket fall som helst så i måndags när han vrålade som värst om detta och att jag borde ringa kunder sa jag att det var en härlig start på dagen och veckan, att han var så peppande. Peppande? Skriver han. Peppande, du är väl inget litet barn heller som måste peppas? Du ska väl kunna peppa dig själv? Jo visst säger jag, men att bli nerslagen på detta vis gör att jag inte kan det. Dessutom var jag kaxig nog och frågade honom om det var på det här sättet han lär sina kunder i sina utbildningar att de ska coacha, leda och entuasmera sina anställda. Haha då blev han tyst och mumlade lite, gick därifrån och sa att jag borde visa lite lojalitet istället för att bara tycka att han är en stor skit.

Är han sann eller? Jo men idag var det skönt att stjäla hans kund!