Här har man väntat och väntat på att "Brothers and sisters" ska börja och så börjar det aldrig! Jag blir ju förbannad! Hur intressant kan det vara att se Sverige möte Sverige egentligen? Nej nu får det allt vara nog! NU kräver jag att de avbryter dessa fjantiga lekar och börjar att sända något av vikt istället! Brothers and sisters here we come!

När jag läser vissa bloggar här som verkar ha massa besökare blir jag alldeles förundrad. Vad skriver de om? Det mest ointressanta vardagssakerna i världen! Det finns inget som helst djup i hela bloggen och det mest orginella som skrivs är att Missan, katten alltså, var ute på sin första premiärpromenad för våren. Helt seriöst, hur intressant kan det vara att läsa eller ens skriva något i den stilen? Dessutom verkar de flesta bloggare inte ens behärska det svenska språket. Whats up with that?

Jag kan ju förstå om du inte kan ren svenska om du inte kommer härifrån, om du inte har bott här i hela ditt liv, men om du är född och uppvuxen här... Hur försvarar du det då? Okej för dysleksi då, men ni som inte ens vet hur man kommaterar eller punkterar?

Nej men helt seriöst, nu får ni väl ändå skärpa er!

När jag mår dåligt så har jag en förmåga att förringa mina känslor. Jag är expert på att inte tycka att jag mår så dåligt eller har det så illa. Det är ju i och för sig bra, för det innebär att jag inte grottar ner mig alltför mycket eller åtminstone inte allt för länge.

Det som dock slår mig är hur mina ord uppfattas av andra och framför allt när jag skriver dem. Människor som inte först och främst känner mig IRL läser mina ord och bildar sig en uppfattning utifrån dem. IRL berättar jag i princip ingenting, IRL är jag så glad och positiv som jag bara kan och om jag nu berättar något om hur jag faktiskt mår så avslutar jag meningen med något klämkäckt. Jag avslutar meningar och hela "stycken" med att förringa det jag just sagt och då är det klart att ingen kan fatta.

De som dock verkligen känner mig, de som vill och orkar, de vet. De vet exakt hur jag mår, de läser mig som en öppen bok. När jag inte vill att de ska läsa mig så drar jag mig undan. Jag har ingen lust eller ork att spela det sociala spelet mer än vad jag måste på jobbet. Jag har så svårt att spela spel i alla sammanhang samtidigt som jag har svårt att visa min svaga sida för folk.

Skillnaderna är ändå väldigt stora mellan mina vänner IRL och de jag känner via nätet och det fascinerad mig. På sätt och vis känner ni mig bättre än vad mina IRL-vänner gör eftersom jag använder min blogg på just detta sätt. Jag använder mig av den för att skriva av mig och dela med mig av sånt jag inte annars delar med mig av. Det är väldigt terapeutiskt och en stor ventil för mig. Det är också något helt nytt för mig att kunna dela med mig om sådana här saker till andra. Att faktiskt få en direktreaktion på det jag skrivit.

Jag hade en annan blogg tidigare som jag använde på just detta vis, men efter att jag lärt känna vissa lite mer och framför allt när alltför många började läsa bloggen som inte bara läste den med mitt bästa i åtanke så kunde jag inte längre använda mig av den på det vis jag ville.

Just nu är jag tack och lov på uppåtgång! Ljuset ger mig energi på ett sätt som inte går att beskriva. Jag är en sommarmänniska och jag mår som allra bäst när det är ljust och varmt ute. Nu går vi mot mina tider och det ger mig energi att ta itu med sånt som tidigare känts obesegbart!

Det är dock befriande att skriva av mig och nu när jag väl börjat lär jag nog aldrig kunna sluta med det, oavsett om jag har många läsare som på min förra blogg, eller färre som i denna.