Oooooooh Molly, hoho hoho

Ooooooh Molly, hoho, hoho 

I really wanna know...

Eller?! Jo men det var precis vad jag trodde att de sjöng bra länge när CSI var ett nytt program på TV. Jag var i vanlig ordning helt bergsäker på min sak och sjöng gladeligen med i signaturmelodin. Min dåvarande kille tittade helt plötsligt frågande på mig med en road min och frågade "Vad sjunger du?" Jag klämmer i lite extra och sjunger i min allra finaste stämma, eller nåt... "Ooooh Molly hoho hoho, Ooooh Molly hoho hoho".

Road över att jag ännu en gång gjort en sådan bedrövlig tolkning och textanalys börjar han givetvis att asgarva. Men Mary, de sjunger inte "Oooh Molly!" De sjuner "Who are you" säger han fortfarande skrattandes åt mig.

Envis som jag är, är jag inte riktigt villig att ge mig bara sådär rakt av. Jag tar i ännu mer och försöker överrösta TV´n men måste till slut ge med mig och erkänna mig besegrad.

"Oooh Molly, hoho hoho"

På mitt jobb hade vi tidigare en praktikant. En ung tjej, 20 år som kom till oss då hon var arbetslös. Hon var utbildad frisör men eftersom hon fick allergi kunde hon inte fortsätta att arbeta som det. Det var ju naturligtvis jättetråkigt men så blir det ju tyvärr ibland. När hon kom till oss hade hon varit arbetslös i nästan ett år och fick socialbidrag. I början kunde jag inte alls förstå hur detta kunde gå till. Hon var social, utåtriktad och duktig. Hon visade engagemang och gjorde ett riktigt bra arbete.

Med tiden gick dock hennes arbetsförmåga och engagemang ner. Hon blev allt mer oengagerad och började visa tendenser på allmän lathet. Det var jättetråkigt eftersom vi tyckte så mycket o henne och vi tyckte hon var så duktig. Saker och ting kan ju hända och visst kan man periodvis gå ned sig lite, men hon var inte hos oss alltför länge trots allt.

Under den tiden hon var hos oss lärde vi känna henne allt bättre. Hon berättade om bekanta som arbetade som städare eller diskare och det var ju bra, men sådana arbeten kunde ju inte hon ta. Inte? frågade jag, varför inte? Nej men hon kunde ju inte ha ett sådant "lågstatusjobb" var förklaringen. Visst hon är ung och har kanske inte riktigt koll på allt, men är det helt seriöst bättre att gå på socialbidrag?

Jag pratade lite försiktigt med henne, berättade att jag hade jobbat extra under gymnasietiden som städare. Jag berättade att det ser väldigt mycket bättre ut när hon söker efter sitt drömjobb om hon arbetar som städare än om hon går på socialbidrag. Vi pratade en hel del om hur vi rekryterare tänker när vi anställer personal.

När praktiken dock var slut så anlitade vi henne lite då och då per timme, det blev oftast några dagar i veckan. Det var bekvämt eftersom hon nu var upplärd och trots allt gjorde ett bra jobb. Efter en tid fick hon dock ett annat arbete som skulle vara på heltid så vi inte kunde ta hjälp av henne längre. Ett halvår senare ringer jag henne för att kolla om hon fortfarande arbetar eller om hon var intresserad av att komma till oss igen. Det visade sig då att hon inte arbetat på det andra stället på flera månader men ändå inte hört av sig till oss. Dessutom ville hon absolut inte ringa till det andra företaget för att höra om de behövde mer hjälp då hon minsann tyckte att det var dem som skulle ringa henne.

Den här attityden gör mig så jävla irriterad och förbannad. Det är inte konstigt att hon inte får ett arbete när hon helt öppet har denna attityd. Hon vill ha ett drömjobb och är inte alls intresserad av att arbeta sig upp som de flesta andra fått göra. I min värld så är socialbidrag den allra sista utvägen när det verkligen inte finns något annat att ta till. Jag kan inte förstå hur man hellre väljer att vara bidragstagare än att göra rätt för sig. Socialbidrag är ett jättebra skyddsnät när det används på rätt sätt, till dem som faktiskt inte har ett val. Den här tjejen har chansen att ta flera arbeten och klara sig utan om hon bara ville, men går hellre hemma och inkasserar bidragspengar.

När jag växte upp fick jag allt lära mig att jag och alla andra måste göra rätt för sig. Jag fick lära mig att man arbetar och ser till att sköta sitt arbete efter allra bästa förmåga. Lathet när det kommer till arbete finns inte! Det får verkligen inte finnas!