I helgen ska jag till Gotland och Visby för att hälsa på lite vänner. Det ska verkligen bli jätteroligt och trevligt. De har fått två små bebisar som jag ska få träffa, en pojke och en flicka och på fredag ska de ha en Välkommen-till-världen-fest för dem.

Jag har ju funderat lite på vad jag ska köpa för fin present till dessa två små bebisar. Jag har ju inte riktigt koll på sådana små barn, eller barn över huvud taget så det är inte det lättaste att komma på. Dessutom är föräldrarna väldigt stil- och modemedvetna så ska jag ge något måste det vara bra. De skulle ju naturligtvis bli glada oavsett, men jag sätter ju själv ribban högt när jag vet hur petiga de är.

En kollega föreslog att jag skulle köpa två viner som behöver lagras i typ 18 år, men det känns lite väl makabert att ge nyfödda vin. Jag vet inte, men alkohol är inte riktigt vad jag vill köpa till två små oförstörda bebisar. Är inte det helt sjukt att ens tänka tanken? Det lustiga är att det var en "proper" tjej som föreslog det och ännu värre var att ännu en "proper" tjej tyckte att det var en alldeles fantastisk idé. Jisses, vad jobbar jag med för människor egentligen? Nej något vin får de inte av mig de närmaste 20 åren.

Jag funderade sen fram och tillbaka på vad jag skulle köpa, de är ju dessutom två. Till slut kom jag på det, jag köpte en digital fotoram. Det var väl ändå en bra present? Då kan de ju alltid ha uppdaterade familjefoton. Dessutom kan de uppdatera den med vänner, familjemedlemar och annat löst folk. Till råga på allt så kan man spela upp filmer och musik i fotoramen, så när de blir lite större kan de få rörliga bilder och musik.

Jag känner mig riktigt nöjd med presenten faktiskt och det känns som om de kan ha nöje av den länge. Dessutom vet jag ju att föräldrarna älskar teknik så de kommer att bli jätteglada.

Sen är det ju så att även jag är svag för teknik ska jag erkänna. Jag har dock aldrig funderat på att köpa en digital fotoram tidigare. Efter att jag haft den hemma i ungefär en timma så övervägde jag dock helt seriöst på att behålla den för mig själv och köpa en ny till dem. Frågan är ju bara vad jag ska ha en digital fotoram till? Meeen den är ju så fin och det är ju sååå kul med elektronik!

Jag tror jag har besinnat mig för stunden... om jag ska vara realistisk så behöver jag ju faktiskt inte en sådan... Well, well time will tell.

När våren kommer, kommer den med ljust, värme och energi. Ljuset lockar fram oss inåtvända nordbor så att gator, torg och gräsplättar fylls av glada, öppna för att inte tala om snygga människor. Våren, värmen och ljustet ger oss en energi som varit undanstoppad under hela den mörka vintern. Underbart!

Även jag blir fylld av energi, jag påverkas något oerhört av vädret, ljuset och värmen. Jag behöver verkligen ljuset för att min sinnesstäming skall stå på topp. Tyvärr finns det några några små, små men ack så elaka nackdelar som kommer fram så här på våren. Jag är helt säker på att de finns till för att se till att jag inte blir alltför hög på livet. Det vore väl ändå illa om jag skulle vara helt på topp någon gång? De små djävulsynglen är så små att de inte ens går att se. De smyger sig in i min näsa, mina luftrör och lägger sig när de är som flest som ett fint, fint osynligt puder i ansiktet. Djävulsynglen sätter efter ett tag igång och sticker mig, de får mig att nysa och ser till att jag mår allmänt dåligt, allt för att jag inte ska kunna njuta fullt ut av våren, värmen, solen och ljuset.

Tack och lov finns ju de små, vita änglarna som hjälper en att motstå djävulsynglen. Dessa små vita änglar är dock inte helt och fullt goda, de vill gärna också vara med och påverka mig och ta ned mig på jorden. Detta innebär att jag först försöker stå ut så länge jag bara kan utan änglarna. Jag biter mig fast vid livet utan vita änglar så länge jag bara kan, men idag kom då dagen då jag inte längre kunde stå ut.

I dag blev jag tvungen att erkänna mig fullkomligt besegrad i kampen mellan djävulsynglen och änglarna. De sliter i mig fram och tillbaka och vill ha mig helt i sin makt. I förmiddags tog jag då till slut två små änglar och redan inom ett par timmar var djävulsynglen motade och jag var på topp igen. Pigg, glad och på superhumör var bara förnamnet... i två hela timmar. Änglarnas slog till när jag minst anade det, när jag som minst kunde tackla dem.

Mitt under en intervju kom baksidan som ett slag i ansiktet. Killen jag intervjuade tycktes aldrig vilja sluta prata, han tog gott om tid på sig, tänkte efter och tyckte aldrig komma till punkt. Jag trodde på allvar att jag skulle somna efter ett tag och jag kom på mig själv att jag glömde bort att lyssna på vad han sa om och om ingen.

Nu är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta för mig, jag kan knappt hålla ögonen öppna och inser ännu en gång, det är bara att ännu en gång känna sig besegrad! Vad ska en kvinna behöva göra för att få vara på topp?

Damn it!