Min nya balkong är underbar och jag har tidigare trott att solen skulle komma vid tvåtiden till min balkong när solen står som högst på himlen under sommaren. Ack så fel jag hade för solen kommer till min balkong redan vid ett nu, tänk att jag i sommar kommer att ha sol från tolv till nio! Jippi, jippi, jippi!

Så nu sitter jag alltså på min balkong och myser i solen. Dessutom är jag så produktiv att jag sitter och snickrar på min affärsplan. Det är lite småjobbigt att försöka se vad som står på skärmen i solen, men det får jag ta helt enkelt!

Jag blev lite inspirerade när jag såg programmet Dragnästet på ettan här förut. Det är ju inte så att jag söker efter riskkapital för mitt företag, men det är intressant att se vad riskkapitalisterna ställer för frågor. Något jag framför allt tänkte på var hur lite frågor de ställde trots allt och att de inte ens krävde att se papper på de siffror de pratade om. Inte för att papper i sig spelar någon roll, men kalkyler och genomtänkta planer känns som en mycket viktig del om man ska gå in med pengar i ett annat företag kan man tycka.

I vilket fall som helst ska jag nu fortsätta mitt skrivande på min egen affärsplan!

När jag var 17 år och gick i gymnasiet hände något så hemskt. Det var nog något av det värsta jag hittills varit med om.

Två av mina vänner färdades genom natten, de hade åkt utomlands, helt oplanerat, varit spontana, valt att åka iväg och roa sig. De var med två killar i Norge, natten var mörk och kall och bilen rusade genom mörkret. Tjejerna låg och sov i baksätet medan de svävade fram, snabbare än vad dem förmodligen borde ha gjort. Killarna satt där fram, den ena körde och den andra satt brevid. De körde genom bergen och vägarna var inte alltför raka, det var kurvor, backar och krön. Det fanns varken gatubelysning eller annat ljus mer än det ljus om kom från bilen.

Killarna lyssnade på musik och roade sig som bäst, medan tjejerna sov som små barn där bak. De passerade backe efter backe, kurva efter kurva tills det helt plötsligt dök upp en bergsvägg. Den dök upp som från ingenstans, stod i vägen och den reste sig inför dem som en stort mörkt bergatroll. Bergatrollet det hemska, det elaka och det hungriga som älskade små sovande flickor, stod stilla och väntade. Det väntade in bilen som kom i alltför hög fart och som körde rakt in i dess gap. Det var som om bergatrollet hade gjort det förut, som om han visste precis hur han skulle öppna sitt gap, som om han visste precis precis hur han skulle tugga bilen för att få smaka på de två sovande flickorna. Han spottade ut pojkarna, dem smakade tydligen inte lika sött.

Nyheten träffade mig och mina vänner som en orkan. Den slog runt och tog med sig allt som fanns i dess väg. Ingen och inget lämnades oberört. När några veckor passerat efter nyheten kom vi in i orkanens öga. Det blev stilla, så stilla som om världen helt hade stannat. Vi visste inte längre vad vi skulle tro, om vi faktiskt skulle tro på det som hade hänt. Vi ville ju inte tro att något så hemskt skulle kunna hända, inte med någon som vi kände, sånt här händer ju bara andra. Ögat stannade bara hos oss för en kort, kort stund. Vi blev snabbt igen varse om vad som faktiskt inträffat och det gick inte längre att ignorera sanningen.

Begravningen kom här näst. Den hölls i en stor kyrka, en kyrka som sällan varit fylld, förmodligen inte på flera hundra år. Denna dag var den fullare än någonsin, människor stod på kö för att visa sin respekt. Alla ville vara med och sörja dessa två små töser. Familj, vänner, lärare, nära och kära, sist men inte minst de tu stackars pojkarna. De pojkarna som överlevt och som önskade att det var dem som låg där i kistorna. Pojkarna som bara var 20 år gamla men hade varit med om något som de där och då visste att de skulle bära med sig för resten av sitt liv. Skammen, ångesten och rädslan som speglade hela deras kroppsspråk, i deras blickar går inte att beskriva...

Begravningscermonin minns jag än i dag, mer än 15 år senare i detalj. Jag minns allt och mardrömmarna fanns med mig under en lång tid därefter. En av mina närmaste vänner var med och planerade själva begravningen. En 18-åring vars känslor låg på utsidan var med och beslutade att alla som fanns där, alla som ville vara med och sörja töserna skulle få se dem i vitögat. Kistorna stod öppna under hela cermonin. Flickorna ville vara med och dela världen, ville se de sörjande och inte vara instängda tydligen.

Det låter fint, poetiskt och vackert men jag kan tala om för er att det var varken fint, poetiskt eller vackert. Det var groteskt, hemskt och läskigt. Visste ni att två unga, döda töser, töser som dött under sådana våldsamma omständigheter, som brutalt brutit sina nackar, inte alls ser ut som sovande dockor? Visste ni att det inte är som i amerikanska filmer? De sminkas inte alls. Brotten i nackarna var smärtsamt synliga, som blålila ränder längs hela deras halsar. Huvudena satt på plats, men det såg nästan ut som om de var ditsatta men att man missat med en centimeter eller två. Den vita, nästintill genomskinliga huden kom det som ett skimmrande ljus av blått från. Blålila läppar och ringar runt ögonen. Kloliknande naglar som vuxit ända sedan den hemska olyckan skett. Håret låg livlöst, glanslöst utspritt på deras kuddar. Naglarna och fingrarna var helt blåa, som om de mosat blåbar med händerna och inte tvättat sig. Visste ni att håret och naglarna fortsätter att växa i flera veckor efter att en människa dött?

Kyrkan fylldes av stilla gråt, av en sörjande massa och tiden stod still. Det fanns inte ett torrt öga i hela kommunen den dagen. Själv bär jag med mig denna dag i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag kan inte sluta tänka på troll så fort jag tänker på den dagen. Troll ja, för det var troll jag drömde om den närmaste tiden efter denna upplevelse. Det var två hemska och läskiga troll jag drömde om. Troll som reste sig ur kistorna och jagade mig längs mörka bergsvägar. Jag jagades natt efter natt av trollen mellan kurvor och backar, mellan bergen... Svarta, mörka vägar med oändligt höga och skrovliga, blåsvarta bergsväggar i iskalla, regniga nätter i de ödsliga bergen.

Den här dagen påminns jag av så fort jag hör dessa två låtar. De spelades under cermonin, jag blir alltid så ledsen och vemodig när jag hör dem. De får mig alltid att tänka tillbaka på de två hemska kistorna som stod där, öppna med två nästintill vampyrliknande varelser där i. Jag önskar jag sluppit se dem den där dagen, sluppit se de två vampyrerna och istället haft det starkaste minnet av dem som två mycket vackra, unga och livfulla fröknar. Jag önskar mitt minne kunde fyllas av tjejerna som hade liv och rörelse istället för de två troll jag såg.

Eftersom det bara går att lägga upp ett YouTube-inlägg på denna sida får jag delge er det andra så här.... http://www.youtube.com/watch?v=ya1RmPteUk4