Har ni märkt det? Hur lätt man blir bortglömd i de flesta sammanhang. Det behövs egentligen inte särskilt lång tid med frånvaro förrän man inte finns i människors främsta medvetande. Hos vissa har man ju gjort ett så pass stort intryck att man finns kvar ett lite längre tag eller kanske till och med för livet. Hos andra försvinner man ur deras medvetande så fort man inte är i dess synfält.

Kunderna glömmer en så fort man inte hör av sig med jämna mellanrum. Det spelar inte någon roll hur nöjda de är med ens arbete hos många. Det gäller att hela tiden påminna dem om ens existens och om ens goda samarbete. Hos ens tidigare arbetsgivare och arbetskamrater är man snabbt bortglömd när de fortsätter i det vanliga tempot. Ibland lyckas man ju få en eller ett par lite bättre kontakter med några som man har fortsatt umgänge med, men annars är man borta ganska snart.

Hos männen ja, dessa män. Somliga tycks ju glömma en så fort de inte ens hör ett sms från en, andra tycks aldrig vilja fatta vinken. Somliga män fortsätter att höra av sig år efter år trots att de aldrig får ett lillfinger ens.  Hos vänner, nära vänner finns man ju kvar också såklart. Något som är uppenbart är att om man hållt sig undan en tid så är man inte längre den självklara att ringa om något händer längre. Det går fort! Å andra sidan hittar man lätt och snabbt tillbaka igen hos dem som faktiskt är ens vänner på riktigt.

Det är väl annars familjen man helt säkert kan veta att man inte glöms bort av. I familjen är man ju som en del av deras kroppar, deras medvetanden. Det är ju omöjligt att koppla bort dem om än för en liten stund och det är ju på gott och ont förstås. Det är ju å andra sidan ingen som kan reta en så mycket som ens mamma eller syster. Det finns inga som man kan bli så förbannad på som de i ens familj. Det är nog i och för sig priset man får betala för den ovillkorliga kärleken och närheten.

Ja vem fan behöver kärlek? Det finns så många negativa sidor med kärlek, jag minns. Jag minns alla gånger jag blev så förargad på honom för att han inte tvättade, för att han inte städade eller diskade. Jag minns de gånger jag kände mig sviken och besviken på honom. Jag minns alla gånger jag kände mig ratad av honom, alla de gånger han inte ville ha sex. Sex är väl inte så viktigt i ett förhållande? Det måste väl finnas andra saker som är bra mycket viktigare? Vänskap? Samhörighet? Kärlek? Respekt? Omtäksamhet? Lojalitet?

Allt detta är ju oerhört viktigt och sex är verkligen inte viktigt om man har ett fungerande sexliv, men när det inte fungerar som det borde... När den ena parten ständigt känner sig ratad, när man inte känner sig åtrådd, önskad, känner sig kvinnlig... Ja då har sex en enorm betydelse. Helt plötsligt blir sex, eller frånvaron av sex, det enda som betyder något. Frånvaron av denna närhet sprider sig till allt, till och med till den lilla obetydliga odiskade kaffekoppen som står på diskbänken.

Tjatig på det mesta, surkärring och bitter? Ja, det vet jag att jag blev. När jag ledsnade på att vara ledsen och känna mig ratad, när jag lesnade på att känna mig som fullkomligt oattraktiv blev jag elak. Jag tolererade inte längre att jag skulle behöva betala för hans oförmåga, hans ovilja. Efter att jag anklagat och rannsakat mig själv om och om igen orkade jag inte mer. Jag ville inte längre ta på mig skulden för hans ovilja att ha sex med mig. Då blev jag hemsk, jag tryckte på alla hans knappar, jag var vedervärdg.

Missförstå mig rätt, han var och är en underbar människa och man. Jag älskar honom fortfarande men numera som vän, mer som en familjemedlem än som mannen i mitt liv. Han var väldigt omtänksam, kärleksfull och sökte mycket närhet... bara inte sex...

Han var min allra bästa vän, han var den enda vuxna människan som sett alla mina jag, som fått äran eller oturen att känna hela mig. Han var den människan jag först av alla tänkte på när något roligt hänt mig, han var den första jag ville prata med när något tråkigt hänt. Jag kunde lite på honom fullkomligt när det gällde allt utom sex...

När det efter nio år tog slut bönade och bad han om en andra chans, en chans han fått så många gånger. Han sjukskrev sig från arbetet i en hel vecka och visste inte vad han skulle ta sig till. Det var det värsta jag någonsin har gjort. Att yttra orden, att såra någon jag älskade så mycket gjorde mig så ont. Beslutet var dock redan tagit, det fanns inte längre någon återvändo. Snart trettio år och inget sexliv? Nej så ville jag inte leva mitt liv, så kunde jag inte se mig själv i ytterligare tio år.

Jag och mitt ex hade kontakt som vänner i ungefär ett år efter att vi separerat. För min del var det ju aldrig någon större skillnad. Bristen på sex de senaste åren gjorde ju att vi redan var där... Tyvärr kände mitt ex inte alls likadant. Han orkade tillslut inte bibehålla vår vänskap, han klarade inte av att bibehålla vår kontakt så idag har vi ingen kontakt alls.

Jag saknar honom, jag saknar min allra bästa vän, han som känner alla nina jag. Jag saknar vår gemenskap, våra samtal, våran närhet. Jag vill ha honom precis som han var om jag kunde addera ett fantastiskt sexliv, eller åtminstone ett fungerade sådant. Jag saknar den totala samhörigheten, jag saknar kärleken.

Jaaaa, jag behöver kärlek, jag vill ha den och jag vill inte behöva kompromissa bort mig själv för att få den. Jag saknar ett förhållande efter 3,5 år som singel, jag saknar omtänksamheten, närheten, vänskapen, samtalen, lojaliteten, vetskapen om att han alltid finns där för mig, finns där som ett orubbligt berg. Jag saknar känslan av att vara någons allt, någons första prioritet. Jag saknar att ha någon att lägga min energi på. Jag saknar att ha någon som vill, orkar och törs möta alla mina jag. Jag önskar jag hade någon att öppna mig för...

Ja kärlek ja, jag behöver den! Jag vill ha den, men jag vill ha den stora kärleken och jag är inte villig att på något sätt kompromissa. Vill han inte ha mig lika mycket som jag vill ha honom eller tvärt om, då är det inget för mig att satsa på. Kärlek fullt ut eller inget... Jo kärlek behöver jag verkligen!