Även om jag visste från början, även om det aldrig var meningen så saknar jag den där känslan av att man inte vet. Känslan av att vad som helst kan hända. Jag saknar den förhoppfulla känslan inför något okänt, något som kanske, kanske kunde bli...

För trots att jag visste redan från början att det inte var särskilt troligt så tyckte jag om känslan. Känslan av att det kunde hända, känslan av att ingenting är omöjligt. Jag älskar känslan av att någon tänker på en, tänker på en som ett potential, känslan av att jag kanske kommer att vara en del av framtiden.

Känslan kan appliceras på flera ställen i mitt liv... den där känslan om hoppet för framtiden. Det är ju inte så att jag är totalt hopplös, men just nu finns det inget konkret som jag kan greppa efter... När man haft det konkreta inom räckhåll, även när man vet att det inte kommer att bli, när det försvinner så blir det så definitivt. Det blir så på riktigt även om det var på riktigt redan innan. Jag vet att det är förvirrat, det är svårt att beskriva, men ack så verkligt!

Samtidigt som det känns trist, sorgligt och tråkigt när något tar slut, när det blir definitivt så är jag expert på att INTE förtränga det oundvikliga i längden. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag ljög för mig själv. Mina vänner brukar påtala för mig att jag provocerar fram avslut och det stämmer helt säkert. Jag provicerar och tvingar fram det oundvikliga. Skulle det inte vara oundvikligt så skulle min provokation heller inte leda till ett avslut. Det är i längden bättre att veta än att låtsas om något som inte finns...

Det här är dock en sanning med modifikation, för när det kommer till vissa saker är jag expert på att förtränga. Jag undviker läkare, sjukhus och diagnoser så långt ögat når. Så länge jag inte vet är det inte på riktigt. Nu är det ju inte så att jag är sjuk, vad jag vet i alla fall, men jag går heller inte och kollar upp saken i första taget. Det är först när jag mår så dåligt att jag  verkligen blir rädd som jag söker läkarhjälp.

Jag framstår nog ofta som om jag inte har koll när jag satsar på något, som om jag inte har fötterna på jorden. Sanningen är den att jag verkligen alltid har båda fötterna på jorden, jag kan bara inte göra någonting lagom. Bestämmer jag mig för något så gör jag det fullt ut tills jag bestämmer mig för något annat. Detta gör att jag kan satsa och satsa fullt ut tills dess att mitt mått är rågat. Jag blir engagerad och exhalterad på en nivå som ofta får andra att dras med i min energi. När jag väl når gränsen så blir det dock det ett totalstopp. När jag insett "sanningen", oavsett vad sanningen är så finns det ingen återvändo. När jag verkligen har fattat ett beslut så är det fattat och det är lite som skulle kunna ändra på det.

Jag saknar något att se fram emot... jag saknar det konkreta att längta efter... I morgon ska jag söka nytt jobb så att jag sen har något konkret att se fram emot!

Man tänker ju att grekerna är ett civiliserat land, ett land som stigit in i 2000-talet sedan ett bra tag sedan, jag tänker så i alla fall.  Men man upphör inte att förvånas över fallet kring Kalle Jonsson som för åtta år sedan anklagades för att ha stuckit kniven i en grek på Kos. Allt kring det fallet verker ha gått väldigt suspekt till och det tycks bara fortsätta. Efter fyra år som anklagad blev han trots allt oskyldigförklarad, men nu, NU har han och hela hans familj blivit anklagade för förtal av den grekiska polisen. Tydligen skall familjen ha spridit rykten om att polisen torterat honom. De har inte på något vis låtit familjen bemöta dessa anklagelser, de har inte på något vis låtit familjen veta om dessa anklagelser förrän de fick ett brev hem i lådan där de blev kallade till rätten på Rhoodos.

VAD ÄR DET?! Helt seriöst, hur tänker de i Grekland egentligen? Det är precis som om de har en personlig vandetta mot familjen och till varje pris vill straffa dem mer än vad de redan har gjort. Det räcker tydligen inte att Kalle var felaktigt anklagad i fyra års tid? Det räcker inte med att polisen valt att INTE göra en ordentlig förundersökning av fallet utan tog den första besta skandinaviska killen de kunde hitta. Det räcker inte med att familjen fått lägga otroligt mycket tid, pengar och engagemang på dessa rättegångar och anklagelser? Nej, nej, nej familjen Jonsson borde väl straffas lite extra eftersom de synligjorde Greklands inkompetenta och icke rättssäkra samhällssystem! Det är precis som om det är prestige i fallet för den grekiska polisen och rättsväsendet och det känns ju verkligen tryggt!

Man upphör aldrig att förvånas!

BTW fan vad gammal jag känner mig när jag insåg att det var hela åtta år sedan detta hände och jag minns det som igår, eller åtminstone som får ett par, tre år sedan!