När jag var 17 år och gick i gymnasiet hände något så hemskt. Det var nog något av det värsta jag hittills varit med om.

Två av mina vänner färdades genom natten, de hade åkt utomlands, helt oplanerat, varit spontana, valt att åka iväg och roa sig. De var med två killar i Norge, natten var mörk och kall och bilen rusade genom mörkret. Tjejerna låg och sov i baksätet medan de svävade fram, snabbare än vad dem förmodligen borde ha gjort. Killarna satt där fram, den ena körde och den andra satt brevid. De körde genom bergen och vägarna var inte alltför raka, det var kurvor, backar och krön. Det fanns varken gatubelysning eller annat ljus mer än det ljus om kom från bilen.

Killarna lyssnade på musik och roade sig som bäst, medan tjejerna sov som små barn där bak. De passerade backe efter backe, kurva efter kurva tills det helt plötsligt dök upp en bergsvägg. Den dök upp som från ingenstans, stod i vägen och den reste sig inför dem som en stort mörkt bergatroll. Bergatrollet det hemska, det elaka och det hungriga som älskade små sovande flickor, stod stilla och väntade. Det väntade in bilen som kom i alltför hög fart och som körde rakt in i dess gap. Det var som om bergatrollet hade gjort det förut, som om han visste precis hur han skulle öppna sitt gap, som om han visste precis precis hur han skulle tugga bilen för att få smaka på de två sovande flickorna. Han spottade ut pojkarna, dem smakade tydligen inte lika sött.

Nyheten träffade mig och mina vänner som en orkan. Den slog runt och tog med sig allt som fanns i dess väg. Ingen och inget lämnades oberört. När några veckor passerat efter nyheten kom vi in i orkanens öga. Det blev stilla, så stilla som om världen helt hade stannat. Vi visste inte längre vad vi skulle tro, om vi faktiskt skulle tro på det som hade hänt. Vi ville ju inte tro att något så hemskt skulle kunna hända, inte med någon som vi kände, sånt här händer ju bara andra. Ögat stannade bara hos oss för en kort, kort stund. Vi blev snabbt igen varse om vad som faktiskt inträffat och det gick inte längre att ignorera sanningen.

Begravningen kom här näst. Den hölls i en stor kyrka, en kyrka som sällan varit fylld, förmodligen inte på flera hundra år. Denna dag var den fullare än någonsin, människor stod på kö för att visa sin respekt. Alla ville vara med och sörja dessa två små töser. Familj, vänner, lärare, nära och kära, sist men inte minst de tu stackars pojkarna. De pojkarna som överlevt och som önskade att det var dem som låg där i kistorna. Pojkarna som bara var 20 år gamla men hade varit med om något som de där och då visste att de skulle bära med sig för resten av sitt liv. Skammen, ångesten och rädslan som speglade hela deras kroppsspråk, i deras blickar går inte att beskriva...

Begravningscermonin minns jag än i dag, mer än 15 år senare i detalj. Jag minns allt och mardrömmarna fanns med mig under en lång tid därefter. En av mina närmaste vänner var med och planerade själva begravningen. En 18-åring vars känslor låg på utsidan var med och beslutade att alla som fanns där, alla som ville vara med och sörja töserna skulle få se dem i vitögat. Kistorna stod öppna under hela cermonin. Flickorna ville vara med och dela världen, ville se de sörjande och inte vara instängda tydligen.

Det låter fint, poetiskt och vackert men jag kan tala om för er att det var varken fint, poetiskt eller vackert. Det var groteskt, hemskt och läskigt. Visste ni att två unga, döda töser, töser som dött under sådana våldsamma omständigheter, som brutalt brutit sina nackar, inte alls ser ut som sovande dockor? Visste ni att det inte är som i amerikanska filmer? De sminkas inte alls. Brotten i nackarna var smärtsamt synliga, som blålila ränder längs hela deras halsar. Huvudena satt på plats, men det såg nästan ut som om de var ditsatta men att man missat med en centimeter eller två. Den vita, nästintill genomskinliga huden kom det som ett skimmrande ljus av blått från. Blålila läppar och ringar runt ögonen. Kloliknande naglar som vuxit ända sedan den hemska olyckan skett. Håret låg livlöst, glanslöst utspritt på deras kuddar. Naglarna och fingrarna var helt blåa, som om de mosat blåbar med händerna och inte tvättat sig. Visste ni att håret och naglarna fortsätter att växa i flera veckor efter att en människa dött?

Kyrkan fylldes av stilla gråt, av en sörjande massa och tiden stod still. Det fanns inte ett torrt öga i hela kommunen den dagen. Själv bär jag med mig denna dag i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag kan inte sluta tänka på troll så fort jag tänker på den dagen. Troll ja, för det var troll jag drömde om den närmaste tiden efter denna upplevelse. Det var två hemska och läskiga troll jag drömde om. Troll som reste sig ur kistorna och jagade mig längs mörka bergsvägar. Jag jagades natt efter natt av trollen mellan kurvor och backar, mellan bergen... Svarta, mörka vägar med oändligt höga och skrovliga, blåsvarta bergsväggar i iskalla, regniga nätter i de ödsliga bergen.

Den här dagen påminns jag av så fort jag hör dessa två låtar. De spelades under cermonin, jag blir alltid så ledsen och vemodig när jag hör dem. De får mig alltid att tänka tillbaka på de två hemska kistorna som stod där, öppna med två nästintill vampyrliknande varelser där i. Jag önskar jag sluppit se dem den där dagen, sluppit se de två vampyrerna och istället haft det starkaste minnet av dem som två mycket vackra, unga och livfulla fröknar. Jag önskar mitt minne kunde fyllas av tjejerna som hade liv och rörelse istället för de två troll jag såg.

Eftersom det bara går att lägga upp ett YouTube-inlägg på denna sida får jag delge er det andra så här.... http://www.youtube.com/watch?v=ya1RmPteUk4

 

Veronica

26 april 2009 00:07

Vad starkt du har skrivit. Jag har svårt att andas efter att ha läst detta, orden vill inte alls komma fram... tomt.

Kramar

 

Mary

26 april 2009 08:43

Tack Veronica! Det finns ju inte så mycket att säga egentligen... Nu är det ju så många år sedan, men tragiskt att sådant händer. Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

NU har jag registrerat mitt företag! Wiiiii!!! Det är dock inte helt säkert att jag startar det ändå, men eftersom jag vet att det kan ta en hel oändlighet innan man får sitt företag registrerat och innan företagsnamnet godkänns har jag fått rådet at...

  I fredags var jag ute och åt lunch med en kund till mig. Han har köpt tidigare och kommer förmodligen att köpa igen. Vi har fått en riktigt bra kontakt redan från första stund och han är en sådan som verkligen kan prata. Han pratar till och med mer...

Lena Endré är helt fantastiskt vacker och dessutom en av Sveriges bästa skådespelare. Jag bara älskar denna reklam och reklam är annars något jag inte alls brukar tycka om...   ...

  Plats: Systembolaget, kassa 3, Vasagatan, Stockholm Tid: Torsdag den 14 maj 2009, 18:09   Tänk er senariot... när jag kommer fram till kassan är det kanske sex personer före mig i kön. Det finns bara en kassa öppen och den som står näst i kön för a...

  att TV-kvällen är så lång. Först Uggly Betty klockan åtta, därefter Desperata... men den tittar jag mest på i brist på annat. Sen kommer Christine, visst är hon väl underbar? Sist men inte minst Brothers and sisters, en av de bästa serierna ever......