Oooooooh Molly, hoho hoho

Ooooooh Molly, hoho, hoho 

I really wanna know...

Eller?! Jo men det var precis vad jag trodde att de sjöng bra länge när CSI var ett nytt program på TV. Jag var i vanlig ordning helt bergsäker på min sak och sjöng gladeligen med i signaturmelodin. Min dåvarande kille tittade helt plötsligt frågande på mig med en road min och frågade "Vad sjunger du?" Jag klämmer i lite extra och sjunger i min allra finaste stämma, eller nåt... "Ooooh Molly hoho hoho, Ooooh Molly hoho hoho".

Road över att jag ännu en gång gjort en sådan bedrövlig tolkning och textanalys börjar han givetvis att asgarva. Men Mary, de sjunger inte "Oooh Molly!" De sjuner "Who are you" säger han fortfarande skrattandes åt mig.

Envis som jag är, är jag inte riktigt villig att ge mig bara sådär rakt av. Jag tar i ännu mer och försöker överrösta TV´n men måste till slut ge med mig och erkänna mig besegrad.

"Oooh Molly, hoho hoho"

På mitt jobb hade vi tidigare en praktikant. En ung tjej, 20 år som kom till oss då hon var arbetslös. Hon var utbildad frisör men eftersom hon fick allergi kunde hon inte fortsätta att arbeta som det. Det var ju naturligtvis jättetråkigt men så blir det ju tyvärr ibland. När hon kom till oss hade hon varit arbetslös i nästan ett år och fick socialbidrag. I början kunde jag inte alls förstå hur detta kunde gå till. Hon var social, utåtriktad och duktig. Hon visade engagemang och gjorde ett riktigt bra arbete.

Med tiden gick dock hennes arbetsförmåga och engagemang ner. Hon blev allt mer oengagerad och började visa tendenser på allmän lathet. Det var jättetråkigt eftersom vi tyckte så mycket o henne och vi tyckte hon var så duktig. Saker och ting kan ju hända och visst kan man periodvis gå ned sig lite, men hon var inte hos oss alltför länge trots allt.

Under den tiden hon var hos oss lärde vi känna henne allt bättre. Hon berättade om bekanta som arbetade som städare eller diskare och det var ju bra, men sådana arbeten kunde ju inte hon ta. Inte? frågade jag, varför inte? Nej men hon kunde ju inte ha ett sådant "lågstatusjobb" var förklaringen. Visst hon är ung och har kanske inte riktigt koll på allt, men är det helt seriöst bättre att gå på socialbidrag?

Jag pratade lite försiktigt med henne, berättade att jag hade jobbat extra under gymnasietiden som städare. Jag berättade att det ser väldigt mycket bättre ut när hon söker efter sitt drömjobb om hon arbetar som städare än om hon går på socialbidrag. Vi pratade en hel del om hur vi rekryterare tänker när vi anställer personal.

När praktiken dock var slut så anlitade vi henne lite då och då per timme, det blev oftast några dagar i veckan. Det var bekvämt eftersom hon nu var upplärd och trots allt gjorde ett bra jobb. Efter en tid fick hon dock ett annat arbete som skulle vara på heltid så vi inte kunde ta hjälp av henne längre. Ett halvår senare ringer jag henne för att kolla om hon fortfarande arbetar eller om hon var intresserad av att komma till oss igen. Det visade sig då att hon inte arbetat på det andra stället på flera månader men ändå inte hört av sig till oss. Dessutom ville hon absolut inte ringa till det andra företaget för att höra om de behövde mer hjälp då hon minsann tyckte att det var dem som skulle ringa henne.

Den här attityden gör mig så jävla irriterad och förbannad. Det är inte konstigt att hon inte får ett arbete när hon helt öppet har denna attityd. Hon vill ha ett drömjobb och är inte alls intresserad av att arbeta sig upp som de flesta andra fått göra. I min värld så är socialbidrag den allra sista utvägen när det verkligen inte finns något annat att ta till. Jag kan inte förstå hur man hellre väljer att vara bidragstagare än att göra rätt för sig. Socialbidrag är ett jättebra skyddsnät när det används på rätt sätt, till dem som faktiskt inte har ett val. Den här tjejen har chansen att ta flera arbeten och klara sig utan om hon bara ville, men går hellre hemma och inkasserar bidragspengar.

När jag växte upp fick jag allt lära mig att jag och alla andra måste göra rätt för sig. Jag fick lära mig att man arbetar och ser till att sköta sitt arbete efter allra bästa förmåga. Lathet när det kommer till arbete finns inte! Det får verkligen inte finnas!

Här har man väntat och väntat på att "Brothers and sisters" ska börja och så börjar det aldrig! Jag blir ju förbannad! Hur intressant kan det vara att se Sverige möte Sverige egentligen? Nej nu får det allt vara nog! NU kräver jag att de avbryter dessa fjantiga lekar och börjar att sända något av vikt istället! Brothers and sisters here we come!

När jag läser vissa bloggar här som verkar ha massa besökare blir jag alldeles förundrad. Vad skriver de om? Det mest ointressanta vardagssakerna i världen! Det finns inget som helst djup i hela bloggen och det mest orginella som skrivs är att Missan, katten alltså, var ute på sin första premiärpromenad för våren. Helt seriöst, hur intressant kan det vara att läsa eller ens skriva något i den stilen? Dessutom verkar de flesta bloggare inte ens behärska det svenska språket. Whats up with that?

Jag kan ju förstå om du inte kan ren svenska om du inte kommer härifrån, om du inte har bott här i hela ditt liv, men om du är född och uppvuxen här... Hur försvarar du det då? Okej för dysleksi då, men ni som inte ens vet hur man kommaterar eller punkterar?

Nej men helt seriöst, nu får ni väl ändå skärpa er!

När jag mår dåligt så har jag en förmåga att förringa mina känslor. Jag är expert på att inte tycka att jag mår så dåligt eller har det så illa. Det är ju i och för sig bra, för det innebär att jag inte grottar ner mig alltför mycket eller åtminstone inte allt för länge.

Det som dock slår mig är hur mina ord uppfattas av andra och framför allt när jag skriver dem. Människor som inte först och främst känner mig IRL läser mina ord och bildar sig en uppfattning utifrån dem. IRL berättar jag i princip ingenting, IRL är jag så glad och positiv som jag bara kan och om jag nu berättar något om hur jag faktiskt mår så avslutar jag meningen med något klämkäckt. Jag avslutar meningar och hela "stycken" med att förringa det jag just sagt och då är det klart att ingen kan fatta.

De som dock verkligen känner mig, de som vill och orkar, de vet. De vet exakt hur jag mår, de läser mig som en öppen bok. När jag inte vill att de ska läsa mig så drar jag mig undan. Jag har ingen lust eller ork att spela det sociala spelet mer än vad jag måste på jobbet. Jag har så svårt att spela spel i alla sammanhang samtidigt som jag har svårt att visa min svaga sida för folk.

Skillnaderna är ändå väldigt stora mellan mina vänner IRL och de jag känner via nätet och det fascinerad mig. På sätt och vis känner ni mig bättre än vad mina IRL-vänner gör eftersom jag använder min blogg på just detta sätt. Jag använder mig av den för att skriva av mig och dela med mig av sånt jag inte annars delar med mig av. Det är väldigt terapeutiskt och en stor ventil för mig. Det är också något helt nytt för mig att kunna dela med mig om sådana här saker till andra. Att faktiskt få en direktreaktion på det jag skrivit.

Jag hade en annan blogg tidigare som jag använde på just detta vis, men efter att jag lärt känna vissa lite mer och framför allt när alltför många började läsa bloggen som inte bara läste den med mitt bästa i åtanke så kunde jag inte längre använda mig av den på det vis jag ville.

Just nu är jag tack och lov på uppåtgång! Ljuset ger mig energi på ett sätt som inte går att beskriva. Jag är en sommarmänniska och jag mår som allra bäst när det är ljust och varmt ute. Nu går vi mot mina tider och det ger mig energi att ta itu med sånt som tidigare känts obesegbart!

Det är dock befriande att skriva av mig och nu när jag väl börjat lär jag nog aldrig kunna sluta med det, oavsett om jag har många läsare som på min förra blogg, eller färre som i denna. 

Jag är en mycket ärlig och rak person och jag strävar efter att vara det också. Det innebär dock inte att jag är elak eller säger saker och ting till folk som är elakt. Jag låter bara inte andra komma undan med dåligt beteende mot mig eller andra. Om jag känner mig illa behandlad så berättar jag det. Jag köper inte dåliga bortförklaringar från andra och framför allt inte från killar jag dejtat.

Hör de inte av sig på ett sätt som jag tycker att de borde tolkar jag det som om de helt enkelt inte är tillräckligt intresserade. Om jag blir tilltalad på ett sätt som jag inte uppskattar så påtalar jag detta. De flesta killar säger att de är raka och uppskattar rakhet, men de flesta har även tyckt att det är lite jobbigt. Jag är inte tjejen som sitter hemma och väntar på att han ska höra av sig igen. Jag kör med öppna kort och raka puckar, som det så fint heter. Märker jag en skillnad så frågar jag och jag vänar mig svar, även om det innebär att svaret är tråkigt. Varför dra ut på något som ändå inte kommer att hålla.

I slutändan brukar de flesta ändå tycka att det är okej att jag är så rak eftersom jag sällan är förebrående eller anklagande. Jag frågar och konstaterar nog snarare fakta. För mig är det skönt för jag vägrar gissa, fundera och analysera vad han nu tycker och tänker. Frågar man så får man svar och klarar de inte av att varken visa med ord eller handling vad de tycker så är de inte för mig.

Brutalt ärlig? Ja och jag skulle inte vilja vara annorlunda!

Ååh vad jag ser fram emot att komma bort lite! Jag längtar verkligen till min weekend på Gotland. Jag åker på Valborgsmässoafton och kommer hem på söndagen och ska där träffa underbara vänner för fest i goda vänners lag. Mina vänner har fått två små söta bäbisar sedan jag träffade dem sist och hunnit totalrenoverat huset inne i Visby. Det ska bli så himla rolgt att träffa dem igen och dessutom möta våren i Visby!

Det här är jag värd!

Det här programmet, vad är det för idioter som ställer upp på att vara med i det? Dessa människor kan ju inte ha någon som helst självinsikt över huvud taget. Det är inte bara det att de faktiskt åker på en sådan resa, jag menar det är ju verkligen illa nog! Det värsta är att de faktiskt går med på att visa upp sig i TV när de väl gör det! Det är för mig obegripligt hur någon med minsta självrespekt kan ställa upp på det.

Att dessutom att spilla ut sin jakt efter kärleken där kvinnorna dissar honom gång på gån som den här Håkan gör är ju helt otroligt! Är det på riktigt att han bokar möten med väktaren som en så kallad Love Coach?

Jo jag vet, det finns otaliga exempel på idotprogram, men man slutar aldrig att förvånas!