De flesta bloggar jag läser och följer är av ganska hög kvalitet när det kommer till det svenska språket. Jag uppskattar en välskriven text och jag kan inte rå för det, men jaghar en förmåga att döma personers intelligensnivå utefter det språk de skriver på.

I en blogg kan man självklart raljera och skriva med ett språk som inte passar sig i alla lägen, men det märks ändå om personen har förmåga att uttrycka sig eller inte i text.

Jag har verkligen svårt att följa bloggar där skribenten inte använder stora bokstäver eller vet hur man använder punkter, kommatecken och frågetecken. Jag vet att vissa slarvar av ren lathet, men när de väl vill skriva korrekt så klarar de av det med bravur. Jag har själv svårt att medvetet skriva fel, att inte börja en mening med stor bokstav eller liknande. Visst jag raljerar och skriver knappast likadant på bloggen som i arbetet, men jag använder mig av språket som verktyg.

Jag är kanske lite av en språkpolis ibland men att läsa texter där ingenting är i närheten av det svenska språket gör ont i mig. Don't like it!

Vad som är ännu värre är de texter som inte har något som helst flyt. Texter där man enbart rapar upp händlese efter händelse utan att väva samman historien på ett antingen underhållande eller i alla fall fångande vis. Såååå tråkigt!

Jo jag tar mig rätten att tycka igen och jo jag skriver själv ganska bra om jag får säga det själv, och det får jag för det här är min blogg (som du brukar säga Veronica).

Jag är däremot smärtsamt medveten om att just detta inlägg blev väldigt platt och utan känsloinlägg, vilket har en förmåga att göra det väldigt tråkigt! Men, men även solen har sina fläckar!

Här om dagen så lade jag upp en profil på Bloglovin. Sidan är ju knappast ny för mig men jag har inte undersökt den så särskilt tidigare. Nu har jag dock lagt upp flera av mina favoriter på den sidan, sådana bloggar jag vill följa. Den är ju helt suverän, framför allt för de bloggar som inte uppdateras dagligen och som du därav inte går in på så ofta. ALLA nya blogginlägg visas där så det är helt omöjligt att missa sina favoriters inlägg. Det enda negativa med sidan är att de som skriver massor av inlägg varje dag, dessa blir lite jobbiga att ha där. I övrigt kan jag verkligen rekommendera er att använda sidan för den underlättar något rejält!

Jag har nog aldrig, nästan i alla fall, sett något så gräsligt fult som foppatofflorna. De är en sådan otrolig styggelse mot allt som heter stil, mode och gud vet i allt! Nu kanske ni tänker att jag är ytlig? Jo det får ni tycka om ni vill, men jag har på allvar ingen som helst försåelse för dessa gräsliga ursäkter till skor.

Nu när våren är här så kryllar det av dem på gator och torg igen! Det är ju snudd på att man mår illa så gräsliga är de. Idag såg jag ytterligare en variant på dessa styggelser, värre än någonsin. Det var ett par vit och rosa zebrarandiga saker på en... ja kvinna tror jag det var. Hon hade dem på sig mitt på ljusa dagen, mitt i stan! Helt tokigt!

För er som skyller på att de är bekväma eller praktiska, VAD SOM HELST ÄR BÄTTRE ÄN DESSA! Det finns hur snygga alternativ som helst till dessa, så varför väljer man att se ut som en idiot? Dessa gräsliga skor borde inte få säljas, de borde inte ens vara tillåtna att ha hemma på tomten eller altan!

SKÄRP ER SVENSKAR, SKÄRP ER! Ibland måste man tänka lite och inte bara följa alla andras idiotiska nyck!

Jag har en profil på en nätdejtningsida. Jag är inte inne särskilt ofta och kan knappast kalla mig aktiv. Jag lade upp den för en tid sedan men ledsnade i princip redan innan jag börjat. Jag fick i alla fall en hel del meddelanden och de flesta verkar ju inte vara helt bakom flötet. Min profil bjuder dock inte in dem som är helt bakom flötet, den skrämmer nog snare bort dem.

Idag loggade jag dock in på sidan och visst hade jag några meddelanden. Det var dessutom en tjej som varit inne på min sida, vilket vanligtvis brukar innebära att det är någon smått svartsjuk tjej som kollar in konkurrensen. Tjejens sida var helt anonym, hade inga öppna kommentarer eller bilder som på något vis skulle kunna avslöja något om henne. Jag funderade dock inte vidare så mycket på det utan gick och åt frukost.

När jag kom tillbaka till datorn hade jag fått ett meddelande från henne. Hon förklarade att hon just loggat in på sin sida som hon inte använt på länge och frågade om jag hittat något roligt där. Jag vet inte om det bara är jag som är paranoid men jag blir genast misstänksam. En hetro tjej som söker tjejer att mejla med på en nätdejtningsida? Näe det är inte så troligt va? I alla fall inte när det i hennes profil är uppenbart att hon söker efter en man. Så min fundering är, vem är den här personen? Någon som känner mig och spelar mig ett spratt?

Det är bara att konstatera, jag är en puckomagnet! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men puckon tycks dras till mig som flugor till hundskit! Jippi!

Jag vet inte HUR många gånger mitt ex sa till mig att jag fick sluta att vara så jävla trevlig mot alla. Han ledsnade efter ett tag på att "rädda" mig ur alla konstiga situationer. Jag vet inte hur många gånger jag ringde honom och bad honom komma för att jag hade ett pucko efter mig.

Jag antar att jag är trevlig, glad och positiv mot de flesta. Jag ser ingen anledning till att inte vara det om de inte gjort eller behandlat mig på ett sätt som är fel förstås. Att jag är trevlig och inte rakt av dissar dem tycks dessa puckon ta som en invit eller något. Bara för att jag inte igonerar folk betyder det ju knappast att jag bjuder in till oanständiga förslag. Ska man verkligen behöva vara otrevlig för att inte behöva dras med puckon?

Senast i dag var det en minst sagt suspekt person som försökte ta kontakt med mig. Jag hade lånat min mammas bil, en Nissan Micra av äldre modell för att åka och kolla på bland annat balkongmöbler. När jag svänger in vid Plantagen åker det en likadan Nissan Micra i en annan färg framför mig. Jag inser redan i blien att nissen som kör den andra bilen tittar lite extra. Jag parkerar och går in, han sneglar för fullt när han går före mig. Jag väljer då att gå åt motsatt håll, strosar runt lite och ser sen tulpanerna. Jag tänker att jag ska köpa ett par knippen åt mamma. När jag väl kommer fram och står och väljer vilka jag ska ha så visar det sig att mannen med Micran står där. Han utbrister i en ramsa om just bilen Nissan Micra och förväntar sig att jag ska känna en tillhörighet till honom bara för att bilarna är likadana. Alltså hur vanliga är inte dessa bilar egentligen? Eeeh, hehe okej säger jag, tar snabbt mina tulpaner och går därifrån. Han följer efter en liten stund men försvinner tack och lov inom kort.

Innan denna man var det ju en idiot på min förra blogg som lyckades ta reda på vem jag var och började skicka saker hem till mig... Jag har dessutom haft en man efter mig som trodde att vi var snudd på ett par efter några få mail och som i ett halvår därefter skrev inlägg i sin blogg om mig trots att jag sagt att jag inte ville ha med honom att göra.

När jag pluggade jobbade jag extra och stämplade biljetter vid pendeltågen. Jag pratade alltid med städarna som kom in i kuren för att äta eller låna toaletten. Att jag inte totalt ignorerade dem visade sig vara helt fel taktik av mig. En man, som inte hade varit i Sverige så länge och inte kände några "ursvenskar" i större utsträckning, började fråga mig om jag var singel. På den tiden var jag tillsammans med mitt ex och jag var ju van vid att detta var "ursäkt" nog för att slippa undan alla skamliga förslag. Vad gjorde snubben? Jooo han bjöd hem både mig och min sambo för intima träffar och middag! Jisses så arg jag blev och jag kan säga att han vågade inte komma in och låna varken toaletten eller micron när jag jobbade efter det.

En annan man började ta reda på när jag jobbade och kom förbi även när han var ledig. Han ringde in till kuren och ville komma förbi och hälsa på mest hela tiden. Den här killen var visserligen gullig och trevlig, men han fattade inte riktigt vart gränserna gick.

I mitt nuvarande jobb råkar jag ut för puckon mest hela tiden. Det är framför allt kunderna som inte riktigt vet vart gränserna går. Jag har vid ett otal antal tillfällen råkat ut för kunder som mer än gärna vill träffas, men som uppenbarligen inte vill handla av mig. Hur ofta lär du dig en säljares nummer, ringer du upp denne när du missat samtalet, när du dessutom vet vad denne ska sälja och du till råga på allt vet att du inte är intresserad av att handla av denne? Nej jag tänkte väl det, det händer ju inte alltför ofta! Jag har en förmåga att få kunderna att berätta allt och lite till om sig själva, vilket ofta är bra. Om de dock bara är ute efter att ragga och inte av att handla så slösar ju de på min tid!

Listan kan göras HUR lång som helst men jag tror jag nöjer mig här! Det är bara att konstatera att jag är en riktig puckomagnet!

Även om jag visste från början, även om det aldrig var meningen så saknar jag den där känslan av att man inte vet. Känslan av att vad som helst kan hända. Jag saknar den förhoppfulla känslan inför något okänt, något som kanske, kanske kunde bli...

För trots att jag visste redan från början att det inte var särskilt troligt så tyckte jag om känslan. Känslan av att det kunde hända, känslan av att ingenting är omöjligt. Jag älskar känslan av att någon tänker på en, tänker på en som ett potential, känslan av att jag kanske kommer att vara en del av framtiden.

Känslan kan appliceras på flera ställen i mitt liv... den där känslan om hoppet för framtiden. Det är ju inte så att jag är totalt hopplös, men just nu finns det inget konkret som jag kan greppa efter... När man haft det konkreta inom räckhåll, även när man vet att det inte kommer att bli, när det försvinner så blir det så definitivt. Det blir så på riktigt även om det var på riktigt redan innan. Jag vet att det är förvirrat, det är svårt att beskriva, men ack så verkligt!

Samtidigt som det känns trist, sorgligt och tråkigt när något tar slut, när det blir definitivt så är jag expert på att INTE förtränga det oundvikliga i längden. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag ljög för mig själv. Mina vänner brukar påtala för mig att jag provocerar fram avslut och det stämmer helt säkert. Jag provicerar och tvingar fram det oundvikliga. Skulle det inte vara oundvikligt så skulle min provokation heller inte leda till ett avslut. Det är i längden bättre att veta än att låtsas om något som inte finns...

Det här är dock en sanning med modifikation, för när det kommer till vissa saker är jag expert på att förtränga. Jag undviker läkare, sjukhus och diagnoser så långt ögat når. Så länge jag inte vet är det inte på riktigt. Nu är det ju inte så att jag är sjuk, vad jag vet i alla fall, men jag går heller inte och kollar upp saken i första taget. Det är först när jag mår så dåligt att jag  verkligen blir rädd som jag söker läkarhjälp.

Jag framstår nog ofta som om jag inte har koll när jag satsar på något, som om jag inte har fötterna på jorden. Sanningen är den att jag verkligen alltid har båda fötterna på jorden, jag kan bara inte göra någonting lagom. Bestämmer jag mig för något så gör jag det fullt ut tills jag bestämmer mig för något annat. Detta gör att jag kan satsa och satsa fullt ut tills dess att mitt mått är rågat. Jag blir engagerad och exhalterad på en nivå som ofta får andra att dras med i min energi. När jag väl når gränsen så blir det dock det ett totalstopp. När jag insett "sanningen", oavsett vad sanningen är så finns det ingen återvändo. När jag verkligen har fattat ett beslut så är det fattat och det är lite som skulle kunna ändra på det.

Jag saknar något att se fram emot... jag saknar det konkreta att längta efter... I morgon ska jag söka nytt jobb så att jag sen har något konkret att se fram emot!

Man tänker ju att grekerna är ett civiliserat land, ett land som stigit in i 2000-talet sedan ett bra tag sedan, jag tänker så i alla fall.  Men man upphör inte att förvånas över fallet kring Kalle Jonsson som för åtta år sedan anklagades för att ha stuckit kniven i en grek på Kos. Allt kring det fallet verker ha gått väldigt suspekt till och det tycks bara fortsätta. Efter fyra år som anklagad blev han trots allt oskyldigförklarad, men nu, NU har han och hela hans familj blivit anklagade för förtal av den grekiska polisen. Tydligen skall familjen ha spridit rykten om att polisen torterat honom. De har inte på något vis låtit familjen bemöta dessa anklagelser, de har inte på något vis låtit familjen veta om dessa anklagelser förrän de fick ett brev hem i lådan där de blev kallade till rätten på Rhoodos.

VAD ÄR DET?! Helt seriöst, hur tänker de i Grekland egentligen? Det är precis som om de har en personlig vandetta mot familjen och till varje pris vill straffa dem mer än vad de redan har gjort. Det räcker tydligen inte att Kalle var felaktigt anklagad i fyra års tid? Det räcker inte med att polisen valt att INTE göra en ordentlig förundersökning av fallet utan tog den första besta skandinaviska killen de kunde hitta. Det räcker inte med att familjen fått lägga otroligt mycket tid, pengar och engagemang på dessa rättegångar och anklagelser? Nej, nej, nej familjen Jonsson borde väl straffas lite extra eftersom de synligjorde Greklands inkompetenta och icke rättssäkra samhällssystem! Det är precis som om det är prestige i fallet för den grekiska polisen och rättsväsendet och det känns ju verkligen tryggt!

Man upphör aldrig att förvånas!

BTW fan vad gammal jag känner mig när jag insåg att det var hela åtta år sedan detta hände och jag minns det som igår, eller åtminstone som får ett par, tre år sedan!

Jag säger bara mmm mmmmm mmmmmmh