Min nya balkong är underbar och jag har tidigare trott att solen skulle komma vid tvåtiden till min balkong när solen står som högst på himlen under sommaren. Ack så fel jag hade för solen kommer till min balkong redan vid ett nu, tänk att jag i sommar kommer att ha sol från tolv till nio! Jippi, jippi, jippi!

Så nu sitter jag alltså på min balkong och myser i solen. Dessutom är jag så produktiv att jag sitter och snickrar på min affärsplan. Det är lite småjobbigt att försöka se vad som står på skärmen i solen, men det får jag ta helt enkelt!

Jag blev lite inspirerade när jag såg programmet Dragnästet på ettan här förut. Det är ju inte så att jag söker efter riskkapital för mitt företag, men det är intressant att se vad riskkapitalisterna ställer för frågor. Något jag framför allt tänkte på var hur lite frågor de ställde trots allt och att de inte ens krävde att se papper på de siffror de pratade om. Inte för att papper i sig spelar någon roll, men kalkyler och genomtänkta planer känns som en mycket viktig del om man ska gå in med pengar i ett annat företag kan man tycka.

I vilket fall som helst ska jag nu fortsätta mitt skrivande på min egen affärsplan!

När jag var 17 år och gick i gymnasiet hände något så hemskt. Det var nog något av det värsta jag hittills varit med om.

Två av mina vänner färdades genom natten, de hade åkt utomlands, helt oplanerat, varit spontana, valt att åka iväg och roa sig. De var med två killar i Norge, natten var mörk och kall och bilen rusade genom mörkret. Tjejerna låg och sov i baksätet medan de svävade fram, snabbare än vad dem förmodligen borde ha gjort. Killarna satt där fram, den ena körde och den andra satt brevid. De körde genom bergen och vägarna var inte alltför raka, det var kurvor, backar och krön. Det fanns varken gatubelysning eller annat ljus mer än det ljus om kom från bilen.

Killarna lyssnade på musik och roade sig som bäst, medan tjejerna sov som små barn där bak. De passerade backe efter backe, kurva efter kurva tills det helt plötsligt dök upp en bergsvägg. Den dök upp som från ingenstans, stod i vägen och den reste sig inför dem som en stort mörkt bergatroll. Bergatrollet det hemska, det elaka och det hungriga som älskade små sovande flickor, stod stilla och väntade. Det väntade in bilen som kom i alltför hög fart och som körde rakt in i dess gap. Det var som om bergatrollet hade gjort det förut, som om han visste precis hur han skulle öppna sitt gap, som om han visste precis precis hur han skulle tugga bilen för att få smaka på de två sovande flickorna. Han spottade ut pojkarna, dem smakade tydligen inte lika sött.

Nyheten träffade mig och mina vänner som en orkan. Den slog runt och tog med sig allt som fanns i dess väg. Ingen och inget lämnades oberört. När några veckor passerat efter nyheten kom vi in i orkanens öga. Det blev stilla, så stilla som om världen helt hade stannat. Vi visste inte längre vad vi skulle tro, om vi faktiskt skulle tro på det som hade hänt. Vi ville ju inte tro att något så hemskt skulle kunna hända, inte med någon som vi kände, sånt här händer ju bara andra. Ögat stannade bara hos oss för en kort, kort stund. Vi blev snabbt igen varse om vad som faktiskt inträffat och det gick inte längre att ignorera sanningen.

Begravningen kom här näst. Den hölls i en stor kyrka, en kyrka som sällan varit fylld, förmodligen inte på flera hundra år. Denna dag var den fullare än någonsin, människor stod på kö för att visa sin respekt. Alla ville vara med och sörja dessa två små töser. Familj, vänner, lärare, nära och kära, sist men inte minst de tu stackars pojkarna. De pojkarna som överlevt och som önskade att det var dem som låg där i kistorna. Pojkarna som bara var 20 år gamla men hade varit med om något som de där och då visste att de skulle bära med sig för resten av sitt liv. Skammen, ångesten och rädslan som speglade hela deras kroppsspråk, i deras blickar går inte att beskriva...

Begravningscermonin minns jag än i dag, mer än 15 år senare i detalj. Jag minns allt och mardrömmarna fanns med mig under en lång tid därefter. En av mina närmaste vänner var med och planerade själva begravningen. En 18-åring vars känslor låg på utsidan var med och beslutade att alla som fanns där, alla som ville vara med och sörja töserna skulle få se dem i vitögat. Kistorna stod öppna under hela cermonin. Flickorna ville vara med och dela världen, ville se de sörjande och inte vara instängda tydligen.

Det låter fint, poetiskt och vackert men jag kan tala om för er att det var varken fint, poetiskt eller vackert. Det var groteskt, hemskt och läskigt. Visste ni att två unga, döda töser, töser som dött under sådana våldsamma omständigheter, som brutalt brutit sina nackar, inte alls ser ut som sovande dockor? Visste ni att det inte är som i amerikanska filmer? De sminkas inte alls. Brotten i nackarna var smärtsamt synliga, som blålila ränder längs hela deras halsar. Huvudena satt på plats, men det såg nästan ut som om de var ditsatta men att man missat med en centimeter eller två. Den vita, nästintill genomskinliga huden kom det som ett skimmrande ljus av blått från. Blålila läppar och ringar runt ögonen. Kloliknande naglar som vuxit ända sedan den hemska olyckan skett. Håret låg livlöst, glanslöst utspritt på deras kuddar. Naglarna och fingrarna var helt blåa, som om de mosat blåbar med händerna och inte tvättat sig. Visste ni att håret och naglarna fortsätter att växa i flera veckor efter att en människa dött?

Kyrkan fylldes av stilla gråt, av en sörjande massa och tiden stod still. Det fanns inte ett torrt öga i hela kommunen den dagen. Själv bär jag med mig denna dag i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag kan inte sluta tänka på troll så fort jag tänker på den dagen. Troll ja, för det var troll jag drömde om den närmaste tiden efter denna upplevelse. Det var två hemska och läskiga troll jag drömde om. Troll som reste sig ur kistorna och jagade mig längs mörka bergsvägar. Jag jagades natt efter natt av trollen mellan kurvor och backar, mellan bergen... Svarta, mörka vägar med oändligt höga och skrovliga, blåsvarta bergsväggar i iskalla, regniga nätter i de ödsliga bergen.

Den här dagen påminns jag av så fort jag hör dessa två låtar. De spelades under cermonin, jag blir alltid så ledsen och vemodig när jag hör dem. De får mig alltid att tänka tillbaka på de två hemska kistorna som stod där, öppna med två nästintill vampyrliknande varelser där i. Jag önskar jag sluppit se dem den där dagen, sluppit se de två vampyrerna och istället haft det starkaste minnet av dem som två mycket vackra, unga och livfulla fröknar. Jag önskar mitt minne kunde fyllas av tjejerna som hade liv och rörelse istället för de två troll jag såg.

Eftersom det bara går att lägga upp ett YouTube-inlägg på denna sida får jag delge er det andra så här.... http://www.youtube.com/watch?v=ya1RmPteUk4

Vi hade ju bestämt det, fler gånger om. Vi skulle inte ha sex flera gånger, vi skulle ju bara vara vänner.

Det började från allra första gånen med en flirt och dejting men ganska snart bestämde vi oss för att vi inte var rätt för varandra. Efter en tid med mycket kontakt som vänner skulle vi i alla fall träffas igen. Vi lagade mat, eller... han kom hem till mig och lagade mat. Vi åt middag och drack gott vin, hade det riktigt mysigt och vips så blev det som det blev. Det var första gången vi hade sex. Detta var för 2,5 år sedan och han var fullkomligt fantastisk, han visste precis hur en kvinna skall behandlas. Det var utan tvekan den bästa natten i hela mitt sexuella liv!

Morgonen efter åt vi frukost, tog lång tid på oss och han är den mest omtänksamma personen man kan tänka sig. Hela tiden var vi båda medvetna om att vi bara var vänner med förmåner, ingenting mer. Inga krav, inga förväntingar.

Tiden gick och vi hade fortsatt kontakt och efter ett tag var det då dags igen att träffas... Detta hände ju ett antal gånger. Jag menar, man är ju bara människa och efter att ha fått det jag fick av honom var det ju knappast så att jag hade så mycket att sätta emot. Efter en tid rann vårt sexuella förhållande ut i sanden och båda har dejtat andra. Under hela tiden har vi kunnat prata dejting och förhållanden med varandra utan svartsjuka och liknande. Han är en nära och kär vän vid det här laget. Vi är fortfarande båda singlar men vi hade verkligen bestämt oss för att våra förmåner var lagda åt sidan och ingenting mer än vänskap fanns mellan oss tills för en månad sedan...

Då ringer han vid tolvitiden en fredagsnatt och har ingenstans att ta vägen. Han bor själv så avsides att det enda sättet för honom att ta sig hem är med taxi för 1500 kronor. Hans vän som han skulle sova hos hade försvunnit och svarade inte i telefonen... Så kom han på den briljanta idén att ringa mig, han var ju ändå inte så långt från mig. Jag som är dum nog tror att vi faktiskt ska kunna sova brevid varandra utan att göra mer än att kramas låter honom komma hit.

Natten passerar lugnt och fint och tidig morgon gryr... Jag väcks av en omtänksam hand på magen och så... Damn it! Fan fan fan vi skulle ju inte!

En månad senare idag och nästa sms kommer men denna gång har jag fan lärt mig min läxa! Nope, jag är inte på min favoritkrog där han "råkar" hålla hus ikväll och han kan INTE sova här som vän! Så det så!

Jag har under en längre tid funderat lite på vad jag vill göra när det kommer till mitt arbete, min framtid i arbetslivet. Sedan i somras har jag funderat på en idé jag har haft om att start eget. Jag har ju aldrig drömt om att strata eget i sig, men jag skulle kunna tänka mig det om jag nu kom på en alldeles supersmart affärsidé.

Jag har finurlat kring en idé jag haft nu en tid och har bollat den med lite olika personer som arbetar i angränsande områden. De flesta har enbart tyckt att det är en bra idé då det egentligen inte skulle finnas speciellt många riktiga konkurrenter på marknaden. Dessutom tror både jag och dem att det faktiskt finns en efterfrågan på denna tjänst som ännu inte är mött.

Idag fick jag oväntad men välkommen vind i seglen och tog upp tankarna på allvar. Det började nog redan i fredags då min tokiga chef avslutade veckan med att vråla i vanlig ordning om de mest banala sakerna. Nej han är verkligen inte klok. När jag i morse var på väg till arbetet såg jag verkligen inte fram emot dagen då jag visste vad min chef var på för humör. På väg in i tunnelbanan var det dock någon som sträckte fram en kasse till mig. Det var ett gäng människor som i vanlig ordning delade ut goodiepåsar. Jag brukar ju i princip aldrig ta emot något men av någon anledning gjorde jag det i morse. Det visade sig vara en påse med massor av information om att starta eget. Hur man ska gå tillväga och vart man till och med kan vända sig för att få gratis råd, hjälp, till och med en egen mentor. Jag blev nyfiken och började bläddra bland materialet.

Väl på jobbet börjar min underbara chef måndagen med att vråla igen. Denna omgång är det min tur att ta emot hans skit, förra gången var det någon annans... Jag satte ned foten ännu en gång och frågade honom om det var på detta sätt han lärde ut säljchefer att cocha, entuasmera och peppa sin personal. Ni kan ju tänka er att det inte var uppskattat.

Det kändes helt plötsligt som om det var ett omen av något slag. Det kanske är så att jag ska starta eget nu? Det kanske är så att just min idé är som gjord för att satsas på? Efter att ha diskuterat frågan ännu en gång med ytterligare en person är mitt engagemang väckt! Det är underbart att känna ett engagemang igen, att verkligen tro på något och det lockar mig att starta mitt eget, att slippa idioter som min chef dessutom. Tidigare har det nog mest skrämt mig, det är ett stort steg och det är en risk jag tar, MEN jag tror faktiskt på min idé.

Så efter att jag jobbat över i vanlig ordning skyndande jag mig hem för att kunna sätta igång med min research. Jag har börjat skriva en affärsplan! Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Den här helgen har jag varit jätteduktig, jag har städat, fixat och donat här hemma, storhandlat mat, lagat mat, bakat bröd, lagat mer mat och sen har jag ju diskat om och om igen. Det ÄR inte särskilt roligt att laga mat, men jag hade verkligen bestämt mig för att försöka vara lite ekonomisk och inte köpa frukost, lunch och middag ute. Det är ju helt tokigt att göra det ju! Så den här helgen har jag verkligen gjort allt för att vara duktig, men så trött jag är på att diska och då har jag ändå diskmaskin. En liten en visserligen och jag kan lova att den har gått varm nu i helgen!

Nej det här med hushållsarbete är verkligen inte min grej har jag kommit fram till ännu en gång!

Det har ju varit mycket debatt i dagarna angående domen kring Piratbay. Det debatteras för fullt och det finns flera grenar som sträcker sig ut från olika håll. En självklar gren är ju om domen i sig är rätt, om den kan rättfärdigas då hela Internet tillhandahåller verktyg för olika lagbrott. Är det rätt att killarna som har Piratbay dömts för anstiftan till brott då? Måste man inte döma alla som tillhandahåller verktyg eller information om hur olika brott kan utföras? Den här diskussionen var dock inte den jag har i åtanke nu, den lämnar jag till andra att föra.

Mina funderingar de senaste dagarna har varit kring en annan gren av denna debatt. Jag har läst och lyssnat till olika människors argument för deras rätt att fildela. Jag ska inte låta påskina att jag är så mycket ”bättre” än alla andra, även jag har laddat hem både filmer och musik från nätet. Det jag funderar på är dock argumentationen kring rätten att göra så. Det är ganska underhållande att följa denna debatt måste jag säga och den får mig att undra om hela Sverige är helt bakom flötet.

Jag såg ett argument för fildelning att film- och musikindustrin har skinnat oss så länge nu så det är dags för oss att ge igen. Skinnat oss? Ge igen? Vad är det vi ska ge igen för? Är det för att det produceras musik och att dessa företag gör vinst på sin produktion? Har inte dessa vinstdrivande företag rätt att sätta sina egna priser precis som alla andra? Har de inte rätt att följa nationalekonomins teorier om vinstmaximering som precis alla andra vinstdrivande företag i världen?

Ett annat argument jag såg var att dessa företag tjänar så mycket pengar så de har råd med detta. Jahaa, så om man stjäl från rika företag så är det okej då? Jag känner personligen att H&M har skinnat mig i hela mitt liv och det är ju ett välmående företag så det är väl okej att jag går och plockar på mig det jag vill ha när jag vill ha det? För att inte tala om alla butiker i NK, dessa vet verkligen hur de ska ta betalt. Elektronikbranschen har massor av varor som jag vill ha, är det okej om jag går bort till OnOff och tar det? Jag skulle verkligen vilja ha en ny mobiltelefon, en till platt-TV, en ny dator och nu när jag tänker efter så vill jag ha en iPhone också. Det är väl okej att jag  går och hämtar detta va?

Vissa argumenterar för att man tar från de rika och ger till de fattiga. Jo så  kanske man kan försöka rättfärdiga sitt handlande. Jag kan dock inte påstå att detta kommer till någon fattig till gagn över huvud taget. Den befolkning i världen som faktiskt är fattig har INTE tillgång till varken datorer eller Internet. Dessa människor sliter för att få mat på bordet, medicin, vård och andra ”oviktiga” saker i samhället. Hade ni snott mat och gett till dessa människor, hade ni argumenterat för att dessa människor skulle få sjukvård och medicin, då hade jag förstått mig på den här Robin Hood-argumentet. Men hallå, kom igen nu, inte fan är du fattig? Inte fan behöver du ladda hem gratis musik eller film för att överleva för dagen?

Svenskar är ett roligt folk, vi svenskar är tämligen laglydiga, vi följer regeler som inget annat folk i världen förmodligen. I hur många andra länder uppstår det spontanköer som i princip alla följer? Tänk dig själv hur irriterad man blir på den idioten som ”tränger” sig förbi busskön. Rätt ska vara rätt och om någon gör fel visas ingen nåd. Tänk er bara debatten och de upprörda känslorna som figurerat kring Elmhagen som sålde sina pensionsbesparingar bara dagarna innan alla hans kunder fick sänkt ersättning. Det var fel och det får han betala dyrt för på alla sätt.

När det dock kommer till vissa saker så fördummar vi svenskar oss själva något enormt. Helt plötsligt är det okej att argumentera för tjuveri, när det kommer till min egen rätt att stjäla. Lite av samma fenomen återkommer på andra ställen i samhället. När det kommer till att deklarera till exempel. Vi är alla överens om att vi ska göra rätt för oss och bryta mot lagen är inte okej, men när det kommer till deklarationen är det helt okej att göra allt man kan för att komma undan så lindrigt som möjligt. Här klappar vi varnadra på ryggen för den som lyckats bäst att lura staten på pengar.

Dubbelmoralen är intressant att beskåda och de som skriker högst när toppen av näringslivet roffar åt sig är dem som skriker högst nu när det gäller ”rätten” till fildelning. Det är samma sak, vi har bara olika skalor att jämföra dem mot. Om du stjäl musik och film från nätet är du inte bättre än de som stjäl på högre nivå. Du kan alltid säga att det är så mycket mindre pengar det rör sig om för de filmer och den musiken du laddar hem. Jo, så är det ju, men fenomenet i stort är så väldigt mycket större och i och med den inställningen från så många så blir fildelningen en stor summa pengar. Dessutom stjäl du och den handlingen i sig kan knappast rättfärdigas.

Vill du fildela så kan inte jag hindra dig, vill du stjäla kan inte jag hindra dig, men kan vi inte komma överens om en sak? Kalla det för vad det är och försök inte linda in ditt handlande till att vara något det inte är. Laddar du hem filmer och musik på exempelvis Piratbay så stjäl du! Varken mer eller mindre!

Har ni märkt det? Hur lätt man blir bortglömd i de flesta sammanhang. Det behövs egentligen inte särskilt lång tid med frånvaro förrän man inte finns i människors främsta medvetande. Hos vissa har man ju gjort ett så pass stort intryck att man finns kvar ett lite längre tag eller kanske till och med för livet. Hos andra försvinner man ur deras medvetande så fort man inte är i dess synfält.

Kunderna glömmer en så fort man inte hör av sig med jämna mellanrum. Det spelar inte någon roll hur nöjda de är med ens arbete hos många. Det gäller att hela tiden påminna dem om ens existens och om ens goda samarbete. Hos ens tidigare arbetsgivare och arbetskamrater är man snabbt bortglömd när de fortsätter i det vanliga tempot. Ibland lyckas man ju få en eller ett par lite bättre kontakter med några som man har fortsatt umgänge med, men annars är man borta ganska snart.

Hos männen ja, dessa män. Somliga tycks ju glömma en så fort de inte ens hör ett sms från en, andra tycks aldrig vilja fatta vinken. Somliga män fortsätter att höra av sig år efter år trots att de aldrig får ett lillfinger ens.  Hos vänner, nära vänner finns man ju kvar också såklart. Något som är uppenbart är att om man hållt sig undan en tid så är man inte längre den självklara att ringa om något händer längre. Det går fort! Å andra sidan hittar man lätt och snabbt tillbaka igen hos dem som faktiskt är ens vänner på riktigt.

Det är väl annars familjen man helt säkert kan veta att man inte glöms bort av. I familjen är man ju som en del av deras kroppar, deras medvetanden. Det är ju omöjligt att koppla bort dem om än för en liten stund och det är ju på gott och ont förstås. Det är ju å andra sidan ingen som kan reta en så mycket som ens mamma eller syster. Det finns inga som man kan bli så förbannad på som de i ens familj. Det är nog i och för sig priset man får betala för den ovillkorliga kärleken och närheten.

Ja vem fan behöver kärlek? Det finns så många negativa sidor med kärlek, jag minns. Jag minns alla gånger jag blev så förargad på honom för att han inte tvättade, för att han inte städade eller diskade. Jag minns de gånger jag kände mig sviken och besviken på honom. Jag minns alla gånger jag kände mig ratad av honom, alla de gånger han inte ville ha sex. Sex är väl inte så viktigt i ett förhållande? Det måste väl finnas andra saker som är bra mycket viktigare? Vänskap? Samhörighet? Kärlek? Respekt? Omtäksamhet? Lojalitet?

Allt detta är ju oerhört viktigt och sex är verkligen inte viktigt om man har ett fungerande sexliv, men när det inte fungerar som det borde... När den ena parten ständigt känner sig ratad, när man inte känner sig åtrådd, önskad, känner sig kvinnlig... Ja då har sex en enorm betydelse. Helt plötsligt blir sex, eller frånvaron av sex, det enda som betyder något. Frånvaron av denna närhet sprider sig till allt, till och med till den lilla obetydliga odiskade kaffekoppen som står på diskbänken.

Tjatig på det mesta, surkärring och bitter? Ja, det vet jag att jag blev. När jag ledsnade på att vara ledsen och känna mig ratad, när jag lesnade på att känna mig som fullkomligt oattraktiv blev jag elak. Jag tolererade inte längre att jag skulle behöva betala för hans oförmåga, hans ovilja. Efter att jag anklagat och rannsakat mig själv om och om igen orkade jag inte mer. Jag ville inte längre ta på mig skulden för hans ovilja att ha sex med mig. Då blev jag hemsk, jag tryckte på alla hans knappar, jag var vedervärdg.

Missförstå mig rätt, han var och är en underbar människa och man. Jag älskar honom fortfarande men numera som vän, mer som en familjemedlem än som mannen i mitt liv. Han var väldigt omtänksam, kärleksfull och sökte mycket närhet... bara inte sex...

Han var min allra bästa vän, han var den enda vuxna människan som sett alla mina jag, som fått äran eller oturen att känna hela mig. Han var den människan jag först av alla tänkte på när något roligt hänt mig, han var den första jag ville prata med när något tråkigt hänt. Jag kunde lite på honom fullkomligt när det gällde allt utom sex...

När det efter nio år tog slut bönade och bad han om en andra chans, en chans han fått så många gånger. Han sjukskrev sig från arbetet i en hel vecka och visste inte vad han skulle ta sig till. Det var det värsta jag någonsin har gjort. Att yttra orden, att såra någon jag älskade så mycket gjorde mig så ont. Beslutet var dock redan tagit, det fanns inte längre någon återvändo. Snart trettio år och inget sexliv? Nej så ville jag inte leva mitt liv, så kunde jag inte se mig själv i ytterligare tio år.

Jag och mitt ex hade kontakt som vänner i ungefär ett år efter att vi separerat. För min del var det ju aldrig någon större skillnad. Bristen på sex de senaste åren gjorde ju att vi redan var där... Tyvärr kände mitt ex inte alls likadant. Han orkade tillslut inte bibehålla vår vänskap, han klarade inte av att bibehålla vår kontakt så idag har vi ingen kontakt alls.

Jag saknar honom, jag saknar min allra bästa vän, han som känner alla nina jag. Jag saknar vår gemenskap, våra samtal, våran närhet. Jag vill ha honom precis som han var om jag kunde addera ett fantastiskt sexliv, eller åtminstone ett fungerade sådant. Jag saknar den totala samhörigheten, jag saknar kärleken.

Jaaaa, jag behöver kärlek, jag vill ha den och jag vill inte behöva kompromissa bort mig själv för att få den. Jag saknar ett förhållande efter 3,5 år som singel, jag saknar omtänksamheten, närheten, vänskapen, samtalen, lojaliteten, vetskapen om att han alltid finns där för mig, finns där som ett orubbligt berg. Jag saknar känslan av att vara någons allt, någons första prioritet. Jag saknar att ha någon att lägga min energi på. Jag saknar att ha någon som vill, orkar och törs möta alla mina jag. Jag önskar jag hade någon att öppna mig för...

Ja kärlek ja, jag behöver den! Jag vill ha den, men jag vill ha den stora kärleken och jag är inte villig att på något sätt kompromissa. Vill han inte ha mig lika mycket som jag vill ha honom eller tvärt om, då är det inget för mig att satsa på. Kärlek fullt ut eller inget... Jo kärlek behöver jag verkligen!